kärlek... lycka... glas och splitter!!

Det känns som om han slagits mot ett glashus och att  jag redan  från början sagt..Sluta!

 Det kommer gå sönder... men ändå så valde han att börja slå..och jag fortsätter säga..sluta!! 

 Du kommer skada dig men han fortsätter trots det... och jag säger sluta glassplittret skadar både dig

 och andra som går nära men ändå har han fortsatt att slå enda tills hela huset krossats och nu står

 han där sönder och skadad och folk nära honom har skadats...men är det då jag som sagt sluta från

 början som ska ta rätt allt splitter... nej... jag orkar inte så nu går jag därifrån och låter han försöka

 läka i hop såren och ta reda på allt splitter det är trots allt han själv som slagit sönder det...

   Många år av mitt liv spenderade jag med denna människa, en människa som jag har två fina pojkar med, men som nu är MINA! Han lämnade mig långt långt innan han lämnade dem, om han någonsin funnits där? Idag tvivlar jag, vem var han? Trodde jag visste, men vad vet jag? 

   Människan jag trodde han var skulle aldrig svika eller såra, aldrig göra såhär mot de finaste.

   Han var en kille, pojke... som var snäll... rolig och omtänksam... hjälpte hängivet gamla tanter, 

  nära och kära. Han älskade barn! Han var påhittig, social och hjälpsam.

  Det var han och jag... 

  Åren gick och jag såg! Jag såg men valde att blunda, först var det hemligheter, lappar, telefoner, väskan, ärenden hit och dit... vi levde samman men ändå inte.

  Det var som att jag levde i skuggan av han, jag bleknade... Saker och ting hade förändrats! Frågan jag ställde mig själv var: Vem är jag? 

   Sökte svar men fick aldrig något. Det jag visste var att jag tappat bort mig själv och var inte den jag ville vara. Jag var en grå, ensam osäker människa vars egenvärde var lika med obefintligt, nästan alltid trött och mitt forna jag var ett minne blott... 

  Vi hade stundtals våra ljusa stunder och fokuset låg på honom och i att skaffa barn, ett barn som visade sig vara svårare att få en väntat... många  missfall skulle krävas innan han kom, min lilla A <3 

  Fick min lilla A som Vi kämpat och längtat efter,  han förde oss samman! Vårt hjärta vår lilla ängel. 

  Men så en dag då A var ca. 7 månader kommer chocken,  men tanken fanns aldrig på att lämna...

  Vi fixar det här sa jag till honom.. vi har varandra, visst?

  Vi flyttade, saker och ting förändrades. Vi gled mer och mer isär och jag blundade hårdare och

  hårdare, jobbade, ville inte se, jobbade mer och mer och svalde hans lögner. Jag såg hans flykt och

  sa till honom att snälla sluta!! men vem var jag?? inte ens jag själv visste... INGEN!!! 

  Det blev värre och värre men nu fanns tanken på att lämna...men hela mitt vuxna liv hade han

  vart en del av, han var lite av en identitet och han färgade mig... han visste.. jag var ingen, jag skulle

  aldrig lämna... 

 Vi flyttade igen! Nu då? kanske skulle det bli det bättre, kanske! En bebis till... Det ville han ha, och

  jag trodde kanske att nu, en familj, A förde oss samman och kanske bebisen skulle få han att inse,

 vakna upp, förändras... men det blev värre och värre... en mardröm... Redan under graviditeten

 visste  jag, det fanns ingen annan utväg, han måste bort! 

Det kändes som om jag varit instängd i ett rum med låst dörr och utan fönster, luften var tung och det

var svårt att andas. Jag var fastkedjad med tunga stenar och hittade ingen nyckel till att låsa upp

dörren. Jag ropade på hjälp kväll efter kväll, min mamma tröstade men sa: Du måste ta dig ut själv

gumman, DU MÅSTE!!! Tårarna, paniken.... jag vet mamma, men HUR?? Jag vill men vet inte hur...

Men saker hände... saker som skadade mig men främst mina barn... Nu visste jag... jag hittade

nyckeln.. jag fattade beslutet och jag tog mig ut!! Sakta men säkert lossnade kedjorna och en lättnad

av att inte bära på dessa tunga stenar... jag kunde andas igen!! Nu började jag leva igen... bygga upp

mig och och spackla igen alla sprickor och sår efter splittret...