Gå min egen väg och försöka lita på min magkänsla...

Varför inte en gipsad hand såhär på hösten,det är just precis vad jag kände för :) försökte bli av med gipset sådär tre veckor tidigare än tänkt, men läkaren tyckte inte att just det var så väldans smart. Tre veckor till då med gipset... men jag klarar av det mesta med en hand faktiskt. Tänker ibland att jag klarar av nästan allt... utan att verka ödmjuk så ;) Klappar mig lite på axeln så och tänker bra jobbat!

 

Bryta några fingrar sådär bara... Tur att man har barn som kan själv! Men fixar jobb och allt annat för den delen oxå så varför gnälla... Älskar mitt jobb... det är så roligt att jag har världens bästa kollega tillbaka, vi har så mycket tankar om hösten...

 

 

 

Det har varit några tuffa veckor på gott och ont...

Någon fattas mig men finns med mig i tankarna som en liten klok uggla som tillrättarvisar mig när jag känns lite vilse... ganska ofta då. Långa dagar för både mig och barnen snor  lite energi och inte förbättras det av att jag vaknar fem på lördagsmorgon och rastlöst börjar tvätta och städa... skulle behöva sova känner jag men har ingen ro i kroppen.

Ska försöka hitta lite ro och landa lite i tankar,känslor och tid... prioritera rätt! Se framåt! Gå min egen väg och försöka lita på min magkänsla... ANDAS! FOKUS! Vara sig själv och följa sitt hjärta!

 

trygg famn

Sitter med tårfyllda ögon då jag känner ett sånt vemod... En månad sedan min älskade mormor for till änglarna i himlen. Hon är nu spridd i minneslunden. Jag och S var där idag... Hon finns i mina tankar hela tiden... och saknaden växer! Har inte gått mer än några dagar utan jag pratat med henne och nu kommer jag aldrig mer få höra hennes röst? Aldrig mer få känna hennes närhet...

Önskar jag kunde få ett sista samtal där jag fick berätta hur jävla mycket hon betytt/betyder för mig, hur hon varit min trygghet, vän och vuxna förebild! Hur hon fick mig känna sig älskad... hur mycket jag uppskattade henne!
Har så svårt för självömkan... Vill vara stark! Men ibland så känner man sig allt annat en stark... och hur jag i den stunden stöter bort den jag minst av allt vill förlora? Varför gör jag så? Vill bara ha bekräftelsen, känslan... vetskapen om att allt är bra! Även i  stunder då jag är "liten"  finns tryggheten där? När jag är svag... ledsen... rädd, finns han där? 
Just nu skulle jag bara vilja krypa upp i en stor, varm, trygg famn och somna...

Mycket känslor inom mig just nu

Mycket känslor inom mig just nu, hösten närmar sig med stormsteg och det tycks påverka mig.
Om det nu är hösten som påverkar mig? Kan ju vara all den frustration som finns då ens barn om och om blir lovade och bortvalda... JAG fattar inte?! Förstår inte hur man tänker när man inte sätter sina barn som No. 1... förstår inte hur jag ens kan tillåta mig att få lite hopp om att nu, nu kanske det är annorlunda... Känner mig lite lurad, men mest arg! Arg  på hur lite man ser efter sina egna, ge lite av sig själv, lite tid till att se och bekräfta att gud ungar, fan vad jag älskar er och jag ska bevisa för er hur jäkla bra och fina ni är! Skitsamma... FÖR mig är barnen de finaste jag har... och förhoppningsvis räcker min kärlek och min tid till att bekräfta... och så har de S som faktiskt stöttar, ser och bekräftar...

Hade en mysig stund med N igår... sicken fotograf hon är... inspireras av hennes förmåga att fånga detaljer,känslor och uttryck! Objektet var inte det lättaste att få fint då, men känslan av rogivande och harmoni fångar hon. Hoppas och tror hon kommer gå långt!

Efter stunden i naturen kom S och X hem hit... killarna hade inte setts sedan veckan på Öland så mycket spel, skratt och lek blev det! När hjärtat kommer med X och jag och mina pojkar är tillsammans känns allt bara perfekt, blir alltid lite låg då söndagen kommer och de beger sig hem... blir så tomt! I tomheten  som blev då de åkt satte jag mig ner för att försöka göra ett minne till mormor...tårarna sprutade och jag satte mig här vid datorn!