Gammal vänskap rostar aldrig...

Har nog kommit fram till att vår och höst är de bästa årstiderna då solen lyser och det är friskt i luften och inte alltför kallt... speciellt en dag som denna. En ledig måndag tillsammans med A och sen fin besök av en kär fin vän L som jag inte träffat på så länge... dessutom E 4 månader som jag träffade för första gången och söta lilla Mini som jag vaktade under min föräldraledighet med O. Lustigt med hundar att de minns... Hon blir alltid lika glad av att ses och viftar glatt på sin pyttelilla svans... 


Jag var 14 år och en ny tjej började i min skola... En ganska tuff och kaxig sådan. Vi presenterade oss vill jag minnas, hon frågade vad jag skulle göra och jag skulle åka någonstans vill jag minnas och då sa hon att hon hakade på... Sen den dagen hängde vi ihop alltid!! ... och även om våra dejter blivit färre med åren är  L en vän som ligger mig nära hjärtat ... en sådan social, öppen, pratig, mjuk, tuff, rolig fartfylld tjej.... Så roligt att träffas efter så många  månader och att det känns som det var igår... 

Min fina vän L tillsammans med hennes helt otroligt söta E 

Jag och A... villkorslös kärlek 

En mysig lunch med hjärtat 

Min stora kille 

Blev förälskad i denna lilla vackra varelse, så pussvänlig 

Mini... min kompis som jag passade väldigt mycket under min föräldraledighet 

I krig och kärlek är allt tillåtet.

Denna helg har varit en mysig av många mysiga helger tillsammans med min fina S och hans helt underbart söta och charmiga X... Jag fick ha lite egentid tillsammans med A då vi var i Globen och tittade på Batman live... Jag blev en aning besviken då mina förväntningar var stora, men A var jättenöjd och det är ju det som är huvudsaken. Vidare så blev det myyys hela kvällen med mina hjärtan, lilleman hade sleep-over hos mormor där han blev omhuldad och bortskämd såklart. 

 Påväg in till föreställningen.

På Mc´donald efteråt. 

Träffade S i februari i år, från första stund kände jag för honom... vi har haft något speciellt från första stund och han är speciell... Han är den finaste av de finaste i mina ögon... Sedan februari har jag vetat, från den dagen jag träffade S  första gången har det bara varit S mitt hjärta slagit hårt för...Jag har alltid sagt att man vet att man träffat rätt om det känns rätt till hundra procent och man saknar tvivel... Att älska någon oavsett vad är äkta kärlek... Och vårt förhållande har haft sina prövningar men vi hittar ständigt tillbaka och...

Min Fina

Fina vid spisen... 

Människor är som pusselbitar, det finns alltid två som passar ihop.
Tror S är min pusselbit!!

Ingenting är lovat, ingenting är försäkrat bara detta att just nu är vi tillsammans och det är det fina… Det är som ett frö, vi låter det sakta gro och växa, det behöver mycket näring och jag hoppas det växer och blir den vackraste blomman! 

Livet är ingenting utan vänskap.

En vän är den som vet allt om dig och ändå tycker om dig

Är verkligen glad att jag har mina vänner... som har funnits där i vått och torrt... Klart man har många kompisar och några vänner. Men i jobbiga situationer så är det de som finns  där, ens vänner, som säger rätt saker, SER, uppmuntrar, ger en perspektiv,får en att glömma för en sekund, får en glad... 

Under livets gång träffar man på personer som verkligen gör intryck och avtryck... vissa träffar man mer än andra... men vissa finns där bara... 

N är en person jag känt sedan småbarnsben... jag bodde bredvid en  kyrka... där hon gick på någon verksamhet, där var vårt första möte, sedan visade det sig att vi skulle följas åt från åk. 1 till studenten... Känns som vi vet allt om varandra och hon kan läsa, känna av mig i alla situationer och  hon påminner mig om vem jag är, med minnen på både gott och ont! Hon är en underbar person med mycket humor och integritet... mycket kärlek till henne. 

M är min soulmate, föredetta kollega som jag nu inte träffar dagligen men som finns i mina tankar dagligen, Hon är så varmhjärtat och ger mig en så otrolig trygghet och värme, som en storasyster som jag kan anförtro med allt. Hon finns där, förstår, och stöttar... Älskar till döds!! 

L min lilla vän med sitt stora hjärta, vi har inte känt varandra länge med här kan vi spegla intryck och avtryck och personkemi... vänskap för livet!! 

S min barndomsvän... S och jag är lite av varandras motpoler men har en dragningskraft just därför och en balans i vår vänskap... Vi har alltid roligt och o en förståelse för varandras liv... Fina S <3

J i 13 år har vi känt varandra, mer familj så och gudmor och faster till mina barn... <3 

Men har även underbara kollegor som funnits där... C en svår nöt att knäcka men när hon väl va knäckt så visade sig nöten vara av bästa kvalitet... 

Är berikad med många fina människor i mitt liv... dessa är bara några... Några som funnits där  

vänner som träder in när övriga världen träder ut.  Har många fler vänner som jag inte givit plats här just men som finns i mitt hjärta!! 

          N och Jag 

                                           M

        L och jag

                                                   S och jag

    J och jag... 

"Lögner fungerar därför att omgivningen så gärna vill tro på dem."


Eller inte... Är så jävla fullkomligt less på lögner...  Jag slutar aldrig bli förbluffad över hur gränslösa och sjuka hans lögner är/blivit... Vet inte om jag någonsin kommer förstå, men en sak är säker, är så glad över att han hålls på distans och att jag kan se det med andra ögon idag... Köper inte något av vad han säger... 


Men att jag präglats av alla lögner är nog inte så konstig... För mig att känna tillit och förtroende till någon, då mest menat för killar är något jag verkligen fått arbeta med. Att ord inte bara är ord utan även kan betyda något mer... Även att jag kan vara värd att älskas och att någon faktiskt kan ha genuina avsikter och känna för mig, detta är inte heller någon självklarhet.  


Självförtroende har jag nog till viss del nu då jag vet att jag kan, och klara av saker och ting på egen hand... Tar jag mig an saker så slutför jag dom. Jag har alltid haft ambitioner och jag ser oftast till att slutföra och prestera... Bara det att jag lyckats ta mig ur ett destruktivt förhållande, avklarat en lärarexamen, har ett heltidsjobb som jag älskar, ensamstående heltids mamma, bostadsrätt, hyfsad ekonomi  "klarar mig bra i af"... Självständig helt enkelt! Gör ju att självförtroendet får sig en skjuts... tron på mig själv finns nog... 


Vidare är ju självkänslan något helt annat... Utseendet... känslor... usch o bläää jobbigt det där!! Mitt utseende är nog bara att acceptera, ser ju som jag gör men tycker ärligt inte om det jag ser. Förut trodde jag att det hade med min vikt att göra... gick upp ca. 25 kg då jag mådde dåligt, jag brydde mig inte... men med 25 kg minus så förstår jag att självkänslan inte alls satt i vikten... Ser mig fortfarande på samma sätt konstigt nog även om att jag kan se en skillnad...

 Poserar lite i bikini... Gålö sommaren 2011

typ 20 kg tjockare sommaren 2009 (har vart tjockare än det här ska tilläggas)

Kopplar nog självkänslan till känslan inom mig... och detta speglar nog mig långt tillbaka till barndomen... vilket nog präglar ens val och ens självskattning genom åren. Att stanna i ett förhållande som ändå var så pass destruktivt   så många år var ju inte av kärlek dessvärre, har nog med min dåliga självkänsla att göra. Alla människor behöver positiv bekräftelse så är det bara... Så det är det jag försöker föra vidare till mina barn... 

Min lilla sjuka kille

När ens barn är sjuka så vill man ju såklart inte göra annat än att trolla bort det onda!! Min lilla A är så risig och han har ont i hela kroppen, febrig och är alldeles yr... Konstigt att det kan ploppa upp på en sekund. I lördags så var han pigg som vanligt och med ett andetag så blev han verkligen jätte jätte dålig. Hoppas min lilla prins kvicknar till lika snabbt som han insjukna... mammas hjärta!!

Själv har jag en otrolig hösttrötthet just för tillfället, tycks kunna sova hur mycket som helst vilket inte är likt mig. Men med rubbad nattsömn, mycket som snurrar i skallen... så är kanske inte det så märkligt egentligen. Tar tillfälle i akt med den ångestladdade VABBEN att vila och slöa mer än någonsin.... En utmaning för mig minst sagt som annars förespråkar effektivitet och att ta tillvara på minsta lilla sekund. Vila och slöa och inte gör ett skit känns som bortkastad tid men nu har jag insett att den bristvaran hos mig var välbehövlig.... får en att få lite perspektiv då man inte gör något speciellt utan bara ÄR... Återigen blir jag en aning djup men uppskatta det lilla... och va rädd om det du har och uppskatta det!! 

A frågade om sin pappa i dag igen... han har inte pratat om pappa sen han träffade honom för 3 månader sen... Han frågade om han aldrig skulle får träffa honom igen? Vad svarar jag... Jo men någon gång kanske, men jag kan inte säga när och jag kan inte lova... Tänker du på pappa? JO svarar A... Jag vill säga till honom att jag tappat 4 tänder och att jag vill ha tillbaka mitt svärd som jag glömt där. 

Fyy vad han missar... hans förlust såklart men han missar sina barns uppväxt... skolstarten... tappade tänder... ALLT!! Detta går inte att ta igen ju... MEN jag är så otroligt tacksam att jag är där och får ta del av allt sånt!! Jag kommer aldrig svika och jag gör mitt bästa... jag kan aldrig ersätta hans frånvaro dock men på något sätt kompensera och berika deras liv med andra saker... 

Sjukdomar hit o dit...

Helgen är snart slut och den ena sjuklingen avlöses med den andra, småbarnsförälderns kamp helt enkelt... VAB

Blev faktiskt en aning orolig i går när A blev jätteledsen och hade smärtor i bröstkorgen, tankarna om vilken åkomma han hade susade runt om i skallen. Är ju lite förnekande hyprokondisk av mig, befarar alltid det värsta, och jag har minst sagt själv vart drabbad både av det ena och det andra... 

Så när barnen blir sjuka "på riktigt" så blir jag oftast ganska rädd... jag visar det inte på ytan, då mitt sansade jag är ganska cool, hanterar oftast stressade, jobbiga situationer med ett lugn även om mitt hjärta slår i 380... Så igår var det en otrolig lättnad att mina fina S var här och tröstade och lugnade... kändes så skönt att för en gång skull inte vara ensam i den situationen.. 

 Älskar mina pojkar villkorslöst... lika mycket såklart, men jag har olika förhållningssätt gentemot pojkarna, rätt eller fel?? vad vet jag...

De är två helt olika individer med olika behov och har trots att de har samma mamma och pappa helt olika bakgrunder med sig i bagaget... 

A är en otroligt smart, mjuk, lugn kille.. Han har  vart med om saker som ingen liten kille skulle behöva uppleva... detta har präglat honom och han har en oro, ängslan inom sig som till en viss förstärks i hans personlighet, han har alltid varit försiktig och rädd av sig. De första åren växte han upp med mig och pappa... Pappa var en viktig person i hans liv.. en person som svek och försvann. A är trots det en väldigt snäll och en social kille som nästan alltid är glad. Han är en "storebror" och  jag förväntar mig nog oftast det av honom, att han ska veta hur man ska bete sig och vara en god förebild..Även om min lilla kille behöver få känna sig liten och omhändertagen samt "busig". Jag  har en tolerans och en förståelse, så när  han påvisar trots och frustration...  tacklar jag nog det med ett lugn... Barn präglas av sina föräldrar och jag kommer aldrig försöka ändra på hans sätt utan mer mitt eget förhållningssätt som mamma.. det är jag som är vuxen och det är mina värderingar som präglar honom... Men det är inte alltid lätt då ens ork tryter och när man alltid är ensam  om saker och ting... 

O är motsatsen av A kan man nog säga. Förutom att han  oftast är väldigt glad han med och väldigt social. Han är ett energiknippe som är mycket av allt, ett humör som heter duga. Han är helt orädd och gränslös och har en vilja inom sig att jag kan! Han tar plats helt enkelt!! Till skillnad från A så har O inte vuxit upp med en pappa och han känns nästan bara som min egen...

Mina pojkar är världens bästa och ger mig allt... kärlek, glädje och lycka.... fast lika glad jag blir av dem lika galen kan jag ju bli! Oj oj oj... då är jag inte alla gånger så pedagogisk som jag är på jobbet... phuu! Men vad är det man säger skomakans barn har inte alltid de bästa skorna. 

Känner mig ofta otillräcklig som mamma, tror man vill så mycket men ens ork och tid brister samt samvetet av att man vill samtidigt som ens egna behov för tillfälligt nästan sätts helt åt sidan ... vilket gör att man kan brista ibland... Men man är ju inte mer än människa, och jag tänker på listan jag fick av N, det är mänskligt att fela. 

Vi har sett en reklam om Batman showen i globen sedan i somras... men av någon anledning har jag inte bokat biljetter dels för att de kostar en ganska stor peng sedan att jag tänkt bokar det senare. Hur som helst sa A till mig igår: När min pappa blir frisk ska vi se på Batman på riktigt (han menade denna show då). Mitt hjärta brister då jag vet att pappa inte mår bra nu och vet inte om/när han kommer göra det, 3 månader sedan vi hade kontakt med honom... Jag tog mig i kragen och bokade två biljetter till A och mig, det är lite vår tid mamma och A tid då vi går på bio/teater, den tiden är guld värd då jag barakan rå om min stora lilla pojke och bara SE honom utan konkurrens från lillebror som annars roffar åt sig mig till stor utsträckning. Ser fram emot Batman i Globen på lördag... Mys!! 

Storebror och lillebror

hösttrött....

Lillskrutt ringdes hem från förskolan härom dagen. Jag är inne på tredje vabdagen och samvetskänslorna för mitt plikttrogna jag finns, men jag vet att mina underbara kollegor fixar det!! Själv känner jag mig helt utmattad, jag är så otroligt trött utan dess like... Måste vara hösten, jag kan inte låta bli att njuta av höstens alla vackra färggranna färger... den friska luften och lukten av frost, undran är ju då varför hösten skulle få en så trött? 

 Frost...

 Massor av höst... 

Vackra fina trötta höst!! 

Jag blir ju inte mindre trött  av att få en påminnelse av hur barnens pappa dykt upp hos sin syster... i ett mindre bra skick... Jag vet hur det ligger till, och idag är jag ändå så pass stark att jag kan slå ifrån mig det. Det är faktiskt inte mitt ansvar eller mina skyldigheter... Jag kan bara beklaga, dessvärre är situationen som så nu... En sorg jag bearbetat, en process som jag gått igenom ... Men vad kan jag göra? Jag har gjort mitt val, jag har försökt hjälpa om och om igen, men jag har insett att jag måste släppa taget, jag kan inte hjälpa. Han är vuxen och fått alla chanser till att få hjälp, men vill han inte så finns det inget någon kan göra för honom. Han har sin familj och det är upp till dem vilken relation de vill ha med honom... 

Jag har haft några trötta, slöa soffdagar med mycket gos tillsammans med mina guldklimpar! Nu vankas det helg och jag hoppas på att spendera den tillsammans med mitt hjärta. En människa som jag älskat sedan dag ett, även om vi haft våra frågetecken så känner jag en sådan trygghet med honom, Han ser mig! Jag är mig själv med honom och han är en helt varmhjärtat och naturlig person... Med  S ser jag framtid. 

Måsten... beslut och ansvar

Grubbla inte över sånt du ändå inte kan påverka...

Se möjligheterna...

Uppskatta det lilla i vardagen...

Var glad för det du har...

Behandla andra som du själv vill bli behandlad...

Några "måtto" som jag har med mig, inte alltid lätt att leva efter då motgångar, tankar och känslor finns... Jag som person ses nog som en ganska lugn och trygg person, är en aning rastlös i själen och förändring är något  som är positivt... Ibland handlar det bara om mig... ibland om fysiska saker och ibland om praktiska... 

Frågan jag oftast kämpar med är... vad är bäst?? Rätt och fel? Är det bara min syn...uppfattning.. och är det den sanna verkligheten.   

Just nu som ensamstående, försöker jag fatta rätt beslut angående allt egentligen... det kan handla om barnen, mig eller andra saker... Beslut och ansvar!!! 

De senaste åren har bestått mycket om beslut, val och ansvar.... Måsten!! "Du måste vara stark!! För barnens  skull"... Fokus på måstena... inom mig har jag varit i ett känslomässigt kaos som varken vetat ut eller in!!

Men med stöd från mina Vänner... <3 så har jag lyckas vara stark... 

Igår fick jag av min Fina fina vän N en lista...


Som person har jag rätt att: 

1. Att både känna och uttrycka mina känslor.
2. Att få respekt för vad jag tycker och känner. 
3. Att berätta om mina behov för någon även om den människan inte bryr sig. 
4. Att få mina behov betraktade som lika viktiga som andras. 
5. Att själv ta ansvar för vad jag gör och eventuella konsekvenser. 
6. Att ibland ställa krav på andra.
7. Att vara som jag är och tycka om mig själv. 
8. Att säga "nej" utan att känna mig självisk. 
9. Att bli behandlad med respekt. 
10. Att be om hjälp och vänskap. Jag kanske inte alltid får det, men jag har rätt att fråga. 
11. Att ibland vara ologisk.
12. Att göra misstag.
13. Att ändra mig. 
14. Att säga "jag vet inte". 
15. Att säga "jag håller inte med". 
16. Att säga "jag förstår inte". 
17. Att utvecklas, lära nytt och förändras. 
18. Att må bra fast andra mår dåligt.

Listor är bra!! Speciellt bra listor!! Vissa punkter har jag markerat med grönt därför de är precis det jag jobbat med under åren och 11-13 är verkligen det  jag känner passar in i mitt liv nu...


Men för att orka med Allt... att vara en bra mamma, göra ett bra jobb... må bra i sig själv... MÅSTE man få släppa alla MÅSTEN.... och bara andas... stanna upp njuta av sånt som får en att bara vara.... ladda batterierna. 


För många finns "egentid" inbakat i vardagen...  för mig handlar även det om planering... om så bara för några timmar i månaden...men oj vad det lilla kan göra mycket...  

Det är konstigt egentligen hur ens liv ska bli… Ambitioner, förhoppningar, drömmar, ja allt…

Detta är tankar jag skrev ner... då jag tagit mig ut, detta var mitt fokus... 

När jag var 16 år vem var jag då? Och vem är jag nu?! Jag har två fina pojkar nu och det hade jag inte då… men att ha offrat så mycket av sig själv till någon som faktiskt inte offrat något för mig känns så jävla meningslöst. Jag önskar att någon bara kan älska mig och tycka om mig och vara villig att ge av sig lika mycket som jag… Jag känner mig så otroligt ensam även fast jag nu mer en någonsin har sett vilka fina vänner och familj jag faktiskt har och som finns där för mig och ställer upp i vått och torrt, gud vilken jag kärlek jag känner för er! Hur kan jag någonsin ha försummat er så, all min energi har gått åt till att må dåligt och levt i någon annans missbruk och mina tankar har inte varit rationella. Jag kommer må bra och jag vill må bra, jag vill fortsätta utvecklas, ha ambitioner, mål och inte minst drömmar… inte någon ska ta ifrån det från mig mer… Jag behöver vara stark för min skull och främst för mina barn skull. All kärlek åt mina pojkar, mamma älskar er så mycket och ni ska ges möjligheter och ha drömmar och bli självständiga förståndiga pojkar som ska kunna leva ert liv som ni själva vill! Jag ska göra allt som står i min makt att försöka ge er det! 

Höst i parken..

Att vara i nuet och att njuta av det lilla... En vacker solig frisk dag, ingen stress, bara jag  och mina pojkar! carpe diem  en klyché men ibland så är det ett måste!!! Efter en lång promenix och en mysig tripp till parken, fick O övernatta hos mormor och A fick göra mig följe och ha en egen mammastund, inget A är van vid men myspys... <3 

Min roll som ensam mamma kontra kärlek...

Att vara mamma... Oj! Mitt viktigaste uppdrag och ett heltidsjobb... 

En roll som jag har vuxit in i med tiden... 

Mitt förhållningssätt som mamma är ju självklart att barnen är No 1 och att det kan inget ändra på.

Men för den sakens skull är jag absolut ingen hönsmamma, jag vill att mina pojkar ska bli starka individer med en egen vilja och självkänslan av att Jag kan!! 

Tänker inte bana väg för dem... jag ser mina barn som två små människor som jag fått en ära att vara mamma till. Jag är så otroligt tacksam för att ha killarna i mitt liv <3

Men uppdraget är ett heltidsjobb och rollen försvåras av att ens egna behov verkligen blir åsidosatta då jag verkligen är helt ensam! För att jag har egna behov känns ju egoistiskt då jag efter 10 missfall borde uppskatta och njuta av varje sekund med mina fina pojkar, och det gör jag!! Samtidigt som ens behov av egentid finns... träning... vila och kärlek... "vuxentid" där jag kan släppa allt ansvar och alla måsten för en kort stund är guld värt!! 

Och såhär efter några år ensam med meningslöst dejtande och sökande... är saknaden efter kärlek stark! Men släpper jag in någon ny så ska det inte vara på prov utan då ska jag känna rätt, söker ingen "pappa" så till mina barn utan en partner att älska och att älskas av. Jag vill hitta ett komplement i livet i någon som är balanserad, trygg och är redo. Jag tror att hittar man någon som det känns hundra med så kommer det här med barnen inte vara någon börda/hinder för då är det inte riktig "kärlek"...

Självklart... När man blir tillsammans med någon så kommer det ju bli så.. men i början så vill jag inte lägga fokus på det utan det måste komma naturligt med tiden... och självklart kommer personen i fråga vara en viktig person i mina barns liv.. en förebild "fadersgestalt" då deras riktiga pappa inte är det... men det är ju inte därför jag vill träffa någon utan jag vill ju hitta kärleken... vill ju ha en en relation som bygger på det... har ju mina drömmar om framtiden och det måste ju vara någon med likartade drömmar och mål med livet samt att man delar värderingar, humor inte minst... 

Jag tror jag funnit han med det stora H`t... vi har satt ett frö och det har haft sina törnar men älskar min fina och mina förhoppningar är att fröet växer och blir den vackraste blomman... 

Mina barn och jag...

 Vår lilla familj... 

 A och jag... 

O och jag... 

kärlek... lycka... glas och splitter!!

Det känns som om han slagits mot ett glashus och att  jag redan  från början sagt..Sluta!

 Det kommer gå sönder... men ändå så valde han att börja slå..och jag fortsätter säga..sluta!! 

 Du kommer skada dig men han fortsätter trots det... och jag säger sluta glassplittret skadar både dig

 och andra som går nära men ändå har han fortsatt att slå enda tills hela huset krossats och nu står

 han där sönder och skadad och folk nära honom har skadats...men är det då jag som sagt sluta från

 början som ska ta rätt allt splitter... nej... jag orkar inte så nu går jag därifrån och låter han försöka

 läka i hop såren och ta reda på allt splitter det är trots allt han själv som slagit sönder det...

   Många år av mitt liv spenderade jag med denna människa, en människa som jag har två fina pojkar med, men som nu är MINA! Han lämnade mig långt långt innan han lämnade dem, om han någonsin funnits där? Idag tvivlar jag, vem var han? Trodde jag visste, men vad vet jag? 

   Människan jag trodde han var skulle aldrig svika eller såra, aldrig göra såhär mot de finaste.

   Han var en kille, pojke... som var snäll... rolig och omtänksam... hjälpte hängivet gamla tanter, 

  nära och kära. Han älskade barn! Han var påhittig, social och hjälpsam.

  Det var han och jag... 

  Åren gick och jag såg! Jag såg men valde att blunda, först var det hemligheter, lappar, telefoner, väskan, ärenden hit och dit... vi levde samman men ändå inte.

  Det var som att jag levde i skuggan av han, jag bleknade... Saker och ting hade förändrats! Frågan jag ställde mig själv var: Vem är jag? 

   Sökte svar men fick aldrig något. Det jag visste var att jag tappat bort mig själv och var inte den jag ville vara. Jag var en grå, ensam osäker människa vars egenvärde var lika med obefintligt, nästan alltid trött och mitt forna jag var ett minne blott... 

  Vi hade stundtals våra ljusa stunder och fokuset låg på honom och i att skaffa barn, ett barn som visade sig vara svårare att få en väntat... många  missfall skulle krävas innan han kom, min lilla A <3 

  Fick min lilla A som Vi kämpat och längtat efter,  han förde oss samman! Vårt hjärta vår lilla ängel. 

  Men så en dag då A var ca. 7 månader kommer chocken,  men tanken fanns aldrig på att lämna...

  Vi fixar det här sa jag till honom.. vi har varandra, visst?

  Vi flyttade, saker och ting förändrades. Vi gled mer och mer isär och jag blundade hårdare och

  hårdare, jobbade, ville inte se, jobbade mer och mer och svalde hans lögner. Jag såg hans flykt och

  sa till honom att snälla sluta!! men vem var jag?? inte ens jag själv visste... INGEN!!! 

  Det blev värre och värre men nu fanns tanken på att lämna...men hela mitt vuxna liv hade han

  vart en del av, han var lite av en identitet och han färgade mig... han visste.. jag var ingen, jag skulle

  aldrig lämna... 

 Vi flyttade igen! Nu då? kanske skulle det bli det bättre, kanske! En bebis till... Det ville han ha, och

  jag trodde kanske att nu, en familj, A förde oss samman och kanske bebisen skulle få han att inse,

 vakna upp, förändras... men det blev värre och värre... en mardröm... Redan under graviditeten

 visste  jag, det fanns ingen annan utväg, han måste bort! 

Det kändes som om jag varit instängd i ett rum med låst dörr och utan fönster, luften var tung och det

var svårt att andas. Jag var fastkedjad med tunga stenar och hittade ingen nyckel till att låsa upp

dörren. Jag ropade på hjälp kväll efter kväll, min mamma tröstade men sa: Du måste ta dig ut själv

gumman, DU MÅSTE!!! Tårarna, paniken.... jag vet mamma, men HUR?? Jag vill men vet inte hur...

Men saker hände... saker som skadade mig men främst mina barn... Nu visste jag... jag hittade

nyckeln.. jag fattade beslutet och jag tog mig ut!! Sakta men säkert lossnade kedjorna och en lättnad

av att inte bära på dessa tunga stenar... jag kunde andas igen!! Nu började jag leva igen... bygga upp

mig och och spackla igen alla sprickor och sår efter splittret...