Att vara mamma..

Att vara mamma... 
Detta inlägg tänker jag skriva om att vara mamma, utifrån mig själv såklart för vad det betyder för mig behöver inte alls stå för någon annan. Jag ÄR mamma, värt att tänka på tycker jag, då det absolut inte är något jag tar för givet. Det är en del av mig och mina barn är allt för mig! 
Jag kom in på begreppet "dåligt samvete" i går och det är något jag konstant dras med, om det inte är för träningen/vikten som är helt åsidosatt nu så är det för jobbet med frånvaro av vab. Inte minst mitt dåliga samvete för mina pojkar och om hur jag inte räcker till! Jag har mina barn på heltid vilket inte är en stor grej i sig, men att jobba heltid och vara mamma på heltid är ett pussel, knappt utan avlastning. Min mamma har hjälpt mig lite och min pappa med hämtning en dag i veckan. Numer finns barnens farmor med man där och har tagit med barnen på roliga saker samt deras farbror som hämtat och umgåtts med killarna. Inte minst S som finns där som ett stöd för mig men även för barnen i deras vardag. 
Men för att återgå till mitt mammaroll...
Det var ju inte givet för mig att jag skulle bli mamma... 
Jag blev gravid och lycklig över ett plus på stickan men lyckan var kort för bara efter någon månad kom första missfallet... det skulle krävas 6 missfall innan min lilla A kom till världen. Det var en traumatisk förlossning och min lilla kille var väldigt sjuk, men återhämtade sig snabbt på sjukhuset, första åren hemma vaknade jag varje natt i panik av rädslan att något hänt min lilla kille. De första tre åren hade jag svårt att lämna bort A annat en till förskolan då jag jobbade... jag var bara mamma och A var det som kretsade i vår värld ( både min och hans pappas). Men något hände ju, hans pappa förändrades och vårt förhållande var sig inte likt, vi pratade om att skaffa ett till barn även om läget inte var rätt. Jag vet inte HUR jag tänkte med tanke på omständigheterna, kanske var det något som skulle föra oss samman igen, få honom att komma till insikt med situationen som var.Att han var inne på fel väg var ett faktum men kanske skulle han hitta hem igen om vi fick ett till barn för det var vad han ville sa han få ett till barn... Efter fyra missfall varav ett miss abortion... kom min lilla O till världen. Det finns en mening med allt och jag är så glad att han finns här hos mig idag även om han kom till under en jobbig period av mitt liv. Halvvägs in i graviditeten hade barnens pappa spårat ur helt... jag fick gallsten och var helt ensam i allt, både i graviditeten, föräldraskapet och med allt ansvar. Jag har aldrig känt mig så ensam, övergiven och vilsen. I glädjen som borde finnas för mitt kommande barn var allt så mörkt, tyngd av sorg, rädsla och förtvivlan... men jag försökte hålla fokus, kämpa och hålla ögonen klarsynta! Det har varit en process av sorg, förtvivlan, ilska och rädsla till att hitta mig själv igen både i min mammaroll och i mig själv och i vem jag är! 

 Det jag lärt mig att värdera är tiden tillsammans med mina troll!!! Jag har inte alltid kunnat vara en tipp topp mamma men jag har funnits där, och mina pojkar har varit min drivkraft! Mina fina älskade små ögonstenar som jag älskar så ofantligt! Så hur jobbigt allt kan tänkas bli så blir allt bra i slutändan, det löser sig och man måste värdera det man har, leva i nuet och ta tillvara på tiden man har tillsammans. Jag är jag, jag är förskollärare, jag är en dotter, flickvän och någons vän... Men inte minst ÄR jag mamma! Det bästa uppdraget av dom alla. Jag gör mitt bästa vilket ibland kan bli helt galet fel... men det är okej! så länge man gör det som känns rätt, man gör sitt bästa mer än så kan man inte göra ju...
Till mina små änglar <3 och hos mig finns två av himlens änglar!

tanke som jag borde anamma ....

Ingen dans blev det på midsommarafton men en lång cykeltur för killarna, en sjuk O i vagn och en långpromenix till solsäter. Att jag lyckades gå ca. 5-6 km utan att tuppa av är en stor bedrift, då ryggen har svikit mig det senaste halvåret... Värt att fira tycker jag! Hoppas ryggen  är påväg mot rätt håll nu, då remissen som läkaren skulle skickat kom in sisådär två månader sent till ortopeden, så operation innan semestern verkar omöjligt. 
Killarna har haft en toppenhelg som det verkar... glada och goa som vanligt, munnarna babblade i ett och A och numera X nya möblemang i rummet verkade gå hem. Jag är så glad över att killarna  kommer så bra överens då de inte själva valt varandras sällskap, men A och X är verkligen kompisar och saknar varandra när de inte ses. 

X &A babblar och käkar lunch...

Lördagsgott

Min lilla O däremot har varit så himla risig igen, feber och lymfkörtlar svullna som pingisbollar, jag vet inte vilken rad i ordningen han är sjuk men det är 6-7 gången  och jag börjar nu bli riktigt orolig, så i morgon blir det ett besök hos läkaren.

Min lilla sjukling <3

Efter en stillsam men ändå uppskattad helg spenderade jag söndagen i min lilla trädgård... klippa gräs, fixa och dona, inte för att mina händer är gröna men jag försöker hålla blommorna vid liv. 

Min blomrabatt

många tankar har jag men...

Sist men inte minst, efter en vecka med bra ordspråk och citat vänner emellan är detta en tanke som jag borde anamma .... 

förhoppningsvis har jag hittat den där "someone"
varför ska jag ha så svårt att lita på det... 

trååååååååkig

Jag blir alltid extremt känslig och sentimental innan en viss period i månaden... Jag gråter för ingenting, blir lättirriterad  och får ännu sämre självkänsla och inte minst självförtroende... Osäkerheten och tvivlet som gnager... Och som grädde på moset har helgen har varit så så grå, regnet har öst ner, ryggen smärtat och vi har mestadels vistas inomhus, rastlös som jag är känns helgen trååååååååkig... Men nu såhär på måndagsmorgonen tänker jag att nee så tråkig var den inte för jag har spenderat den med mina hjärtan... Mina småbusar såklart... och min fina fina S. 


S är den finaste jag vet... den kärlek jag känner för honom är obeskrivlig! Så kär är jag i honom och han får mig att känna mig så så lugn, jag är så rädd att förlora honom då min självkänsla suger. Hur kan jag ha en sådan tur att träffa någon som får mig känna så liksom?  Men är så otroligt glad och uppskattar varenda sekund vi har tillsammans, han är min största kärlek och förhoppningsvis mannen i mitt liv, jag har hittat hem med honom <3 

Skolavslutning i dag

Skolavslutning i dag för min stora lilla A, kan knappt tro att det är sant, det känns så overkligt att åren går så fort nuförtiden. Det var lite fint att se alla klasser sjunga dom klassiska sångerna och sen se alla finklädda och glada barn längtande till sommarlov. Även om jag känner mig malplacerad på sådana där tillställningar, konstigt nog då jag är utbildad lärare. Jag känner mig lite som en outsider... alla lyckliga familjer, mamma, pappa,barn. Jag är nog ingen klassmamma eller superengagerad i allt runt om, jag fokuserar på mina barn och alla andra finns där men jag engagerar mig inte i att lära känna andra, kanske är jag lite fördomsfull men har nog inte så mycket gemensamt med de andra mammorna i klassen. Fick dock en liten tår i ögat då jag tittade på dem ultimata kärnfamiljerna och sedan tanken på att mina pojkar inte har det så, ingen pappa som finns där och kan ta del av den första skolavslutningen och dylikt. 

Med lite vemod i hjärtat hade jag lovat mitt hjärta att vi skulle ha en dag tillsammans, så jag trotsade min onda rygg och tog och besökte barnens faster och kusin. Lite bad, lite prat och tankar om insikt, minnen och hur allt har blivit... dagen var lugn och mysig även om ryggen är förjävlig mot mig just nu, inte roligare då jag fick veta att min Dr. missat att skickat remissen till kirurgen på ortopeden som han skulle gjort för över en månad sedan... Hmm, så nu vet jag inte vad som händer annat än tillbaka till sjukgymnasten i morgon och hoppas att han har bättre besked. 

Man ser sig själv genom andra

Man ser sig själv genom andra säger man väl? 
Under åren som gått har jag kommit underfund med att så är det verkligen... jag fick en påminnelse om HUR i går, med andra perspektiv i bagaget så tänker jag inte  låta det få mig att må dåligt längre. Jag har lärt mig att det finns dem som får mig att må bra och är helt underbart genomgoa och så finns han som fått mig att tro att det är mig det är fel på. Idag vet jag vem jag är och det jag gör är utifrån situationen och vad jag tror är det bästa i den. 

Jag uppskattar verkligen mitt liv i dag, parentes min extremt onda rygg som spökar...  Men jag har verkligen så himla mycket fint som jag är så otroligt tacksam för. Min stora blivande skolpojke A som fyllde sju år i går, tänk att han blivit sju! Minns den dagen då han föddes, det var en jättesvår förlossning, han ville inte komma ut och det var långdraget, det hela slutade med sugklocka och vi båda blev sjuka och han fick ligga på intensiven en vecka för att sen repa sig och bli den klokaste snällaste pojke man kan tänka sig, mitt hjärta brister då tanken på allt olyckligt han varit med om... jag kan aldrig få saker och ting ogjort men jag kan skydda honom och vara här och nu och framåt. Igår när han kom hem hade jag och S gjort om i hans rum, det låg presenter på sängen och som den star wars fantast han är var det många starwars grejer och en ny cykel! Han blev så himla glad! 

Sen har jag mitt lilla original. Oj! som han trotsar och rusar på mina nerver... men han ger så mycket glädje och även om han inte vet något annat än det som är nu så vill jag skydda honom och ge honom harmonisk lustfylld barndom såklart!  

Sen min fina fina S... säger bara kärlek, lugn och trygghet, han är så himla fin! Jag/vi är så glada att ha honom  och hans söta X i våra liv. 

skölden blir som tur är tunnare och tunnare

I bilen hem igår från Nynäshamn hörde jag en låt som jag inte hört på många år, ingen ny låt, men som skriven för mig... 


Så passande....because of you... 

Det är så mycket som har hänt de senaste åren och det vore konstigt om det inte hade givit mig ärr såklart. Men jag  kan bli trött på mig själv ibland att jag "omedvetet" sätter upp en sköld för att försöka skydda mig själv från att bli sårad "lurad" sviken och detta gör ju det såklart väldigt jobbigt för dom som försöker visa mig att de finns där och är sanna... hmm... men skölden blir som tur är tunnare och tunnare... Jag börjar förstå att det finns dem som faktiskt är sanna och står för vad de utge sig för att vara. Ibland måste man våga bryta den där barriären och ge sig hän till att bara känna och njuta av det fina underbara otroligt vackra som faktiskt är! 

Det börjar nog bli dags att göra det nu efter ett år med älsklingen idag, jag älskar S mer än någonsin <3 Han är den finaste jag vet och jag uppskattar varenda sekund tillsammans med honom... 

Vi har haft en otroligt mysig helg tillsammans som inkluderade både ålandskryssning och födelsedagsfika med söta X.