Att vara mamma..

Att vara mamma... 
Detta inlägg tänker jag skriva om att vara mamma, utifrån mig själv såklart för vad det betyder för mig behöver inte alls stå för någon annan. Jag ÄR mamma, värt att tänka på tycker jag, då det absolut inte är något jag tar för givet. Det är en del av mig och mina barn är allt för mig! 
Jag kom in på begreppet "dåligt samvete" i går och det är något jag konstant dras med, om det inte är för träningen/vikten som är helt åsidosatt nu så är det för jobbet med frånvaro av vab. Inte minst mitt dåliga samvete för mina pojkar och om hur jag inte räcker till! Jag har mina barn på heltid vilket inte är en stor grej i sig, men att jobba heltid och vara mamma på heltid är ett pussel, knappt utan avlastning. Min mamma har hjälpt mig lite och min pappa med hämtning en dag i veckan. Numer finns barnens farmor med man där och har tagit med barnen på roliga saker samt deras farbror som hämtat och umgåtts med killarna. Inte minst S som finns där som ett stöd för mig men även för barnen i deras vardag. 
Men för att återgå till mitt mammaroll...
Det var ju inte givet för mig att jag skulle bli mamma... 
Jag blev gravid och lycklig över ett plus på stickan men lyckan var kort för bara efter någon månad kom första missfallet... det skulle krävas 6 missfall innan min lilla A kom till världen. Det var en traumatisk förlossning och min lilla kille var väldigt sjuk, men återhämtade sig snabbt på sjukhuset, första åren hemma vaknade jag varje natt i panik av rädslan att något hänt min lilla kille. De första tre åren hade jag svårt att lämna bort A annat en till förskolan då jag jobbade... jag var bara mamma och A var det som kretsade i vår värld ( både min och hans pappas). Men något hände ju, hans pappa förändrades och vårt förhållande var sig inte likt, vi pratade om att skaffa ett till barn även om läget inte var rätt. Jag vet inte HUR jag tänkte med tanke på omständigheterna, kanske var det något som skulle föra oss samman igen, få honom att komma till insikt med situationen som var.Att han var inne på fel väg var ett faktum men kanske skulle han hitta hem igen om vi fick ett till barn för det var vad han ville sa han få ett till barn... Efter fyra missfall varav ett miss abortion... kom min lilla O till världen. Det finns en mening med allt och jag är så glad att han finns här hos mig idag även om han kom till under en jobbig period av mitt liv. Halvvägs in i graviditeten hade barnens pappa spårat ur helt... jag fick gallsten och var helt ensam i allt, både i graviditeten, föräldraskapet och med allt ansvar. Jag har aldrig känt mig så ensam, övergiven och vilsen. I glädjen som borde finnas för mitt kommande barn var allt så mörkt, tyngd av sorg, rädsla och förtvivlan... men jag försökte hålla fokus, kämpa och hålla ögonen klarsynta! Det har varit en process av sorg, förtvivlan, ilska och rädsla till att hitta mig själv igen både i min mammaroll och i mig själv och i vem jag är! 

 Det jag lärt mig att värdera är tiden tillsammans med mina troll!!! Jag har inte alltid kunnat vara en tipp topp mamma men jag har funnits där, och mina pojkar har varit min drivkraft! Mina fina älskade små ögonstenar som jag älskar så ofantligt! Så hur jobbigt allt kan tänkas bli så blir allt bra i slutändan, det löser sig och man måste värdera det man har, leva i nuet och ta tillvara på tiden man har tillsammans. Jag är jag, jag är förskollärare, jag är en dotter, flickvän och någons vän... Men inte minst ÄR jag mamma! Det bästa uppdraget av dom alla. Jag gör mitt bästa vilket ibland kan bli helt galet fel... men det är okej! så länge man gör det som känns rätt, man gör sitt bästa mer än så kan man inte göra ju...
Till mina små änglar <3 och hos mig finns två av himlens änglar!