En känsla av vår och braigheter...

Efter en lång sjukperiod hemma för Osse, tog han det hårt att komma tillbaka till förskolan. En ilsken och trotsig snart treåring lidandes av den värsta tänkbara separationsångesten fick jag mer eller mindre slänga in på förskolan,det resulterade i att han högg mig i fingret. Jag var helt matt och gråtfärdig när jag gick därifrån, ingen vidare start på veckan alltså.

En mindre glad Osse hämtades i går... MORR...

En gladare Osse hämtades idag då han tom. ville klä på sig själv! 

 Idag fick jag en känsla i kroppen... lämningen gick bättre, dagen på jobbet kändes kanon, det är soligare och varmare ute och det HAR faktiskt en positiv inverkan på folk i allmänhet tror jag, inte minst mig. 
Så jag hoppas på att kommande vecka banar ut i en lugn och harmonisk känsla av vår och braigheter...

Solen värmde så ljummet i dag och det blev en långpromenix hem från jobbet... 

mysigt mysigt

Så skönt och fridfullt att rensa skallen med en promenix genom skogen med  musik i lurarna...

Åhh min rabatt hemma... Gulligt!! snart påskliljor... 

Bakom molnen är himlen alltid blå

Tänk att solen har en så positiv inverkan på en vissen blomma... Efter en sjukt seg och lite deppig vecka var helgens härliga försmak av våren välkommet.  Med lite tulpaner på bordet och med en tunnare jacka på mig kändes det som om att jag började knoppa på nytt!! Spritter i kroppen och en längtan efter sommar och sol gick som ett rus genom kroppen rakt upp i knoppen...

Helgen var mysig, dels lördagskvällen med melodifestival och med en väldigt nöjd Anton vidare till att avslutas  med en väldigt fin söndag, lite kvalitétid med min kära och en promenix genom stan i vårsolens glans! 

Anton myser i fåtöljen då han får lite ensamtid med mamma och Stefan

Vårsol i ögat på hjärtat

Det är våren, den gör underverk...

Så med en skön känsla av att vara utvilad gick jag till jobbet med  solljuset i ögat....

"Sommaren härlig, vintern besvärlig, våren mysig och hösten frysig!!"

Kaffeburken...

Den här morgonen var jag påväg till jobbet, Osse har fått en otrolig separationsångest och började skrika och göra motstånd redan då vi skulle klä på oss kläderna. Men efter en stund när jag lugnat honom gick det vägen, jag ringde till jobbet och meddela att jag tänkte komma idag men uppmanades då att ta en dag extra med ungen. Han har inte riktigt varit sig själv de senaste dagarna, det är den tredje veckan han är dålig efter jul (inte sammanhängande)  och förmodligen är han matt i kroppen och kanske saknar han  sina gamla förskolekompisar. Han är inte samma BUS med glimten i ögat, så jag  hoppas den här dagen kan ge honom ett 100% tillfrisknande, efter hans vila så går vi ut i friska luften och hämtar nya krafter. 

Själv får jag otroligt mycket energi av försmaken till våren, tänk vad mycket sol kan göra? Jag har haft en "down" period ju... Men med solen känner jag mig på topp,  i alla fall nästan! Det gäller ju att uppskatta det man har, det gör jag verkligen... även om det finns något inom mig  som jag i bland påverkas negativt av... men det finns små saker i vardagen som kan betyda så mycket, lite som min kaffeburk!! innehållet i den klarar jag mig inte utan, men själva burken i sig har jag sett sedan jag var liten, hos min mormor och innan det tror jag den var hemma hos hennes mamma... Älskar den!

trött trött trött

Helt inställd på att gå till jobbet var jag i morse, Oskar protesterade såklart men jag räknade inte med annat då han trotsar allt och bara ska ha mamma. Men tempen visade 38,1 grader  så det blir bara till att vara hemma en dag till... 

Kanske lika bra det, för i morse när jag vaknade var jag mer död en levande. Osse är som jag var  när jag var liten, sover väldigt ytligt och oroligt. Han vaknar och skriker om vart annat,  med det är att jag vill att han ska sova i sitt rum vilket gör att han blir arg och det är han även när han sover. Vad händer då när han väl somnat in i sitt rum? Jo då vaknar jag och skriker och har mig i sömnen och väcker honom... så inte många timmars nattsömn varken för mig, Osse eller min stackars S.


Att S orkar med min situation med småbarn och trots samt avsaknad av egentid är jag så himla glad och lycklig över. För det är knappast att jag själv orkar med den ibland och han är ett sånt otroligt stöd då som alltid finns där att ventilera med eller bara krama om och glömma bort det jobbiga i den trista vardagen. 


Men efter att ha återuppväckts då från de döda i morse halkade jag mig iväg och lämnade Anton i skolan. Vidare hem för att hälla i mig kaffe i stora mängder, håller tummarna för jobb i morgon.

Ett telefonsamtal kan göra susen...

En vissen blomma mår bra av sina vänner... speciellt de som får en att frodas lite och se saker och ting med andra ögon!!! En liten promenix och ett telefonsamtal kan göra sitt, plus att solen sken så snöhelvetet(ursäkta) kan smälta bort. För det är väl som man säger att en vän är någon som vet allt om dig och ändå tycker om dig! Även om vissa dagar inte alltid är på topp, så är det ju så att ingen är värdelös så länge man har en vän! 

Lite som en vissen blomma...

Vissa dagar känner man sig verkligen inte på topp! Idag är en sådan dag då jag känner mig som en vissen blomma... jag behöver solljus och näring för att blomma igen tror jag nog...

Tankar och känslor går på centrifug i skallen på mig...  Det här med sjukt och sånt gör ju fan inte saken bättre. Fast för att se positivt på saken kan ju faktiskt en vissen blomma, blomma igen...Man har ju sina "lågdagar" men som tur är så är dagarna där jag blommar fler!! Och där skallen har harmoni... 

Lilleman är också vissen... feber som inte tycks ge med sig. Men i natt får han sova hos gammelmormor och hennes man då jag verkligen behöver jobba i morgon. Känns sisådär att lämna bort honom, men som ensamstående klarar man inte av allt sjukt och all sjukfrånvaro ensam alla gånger, man får vara glad för den avlastning som finns... Hoppas att han piggnar på sig snabbt! 

Å så var det sjukt igen..

Vet inte om jag är ensam om att känna att den här vintern har det varit väldigt mycket sjukt? Vi har hunnit vara friska i hela 3 veckor och så ops! så bjöd söndagen  på en febertopp hos både mig och Osse. Så det blir VAB både måndag och tisdag, då jag hoppas att onsdagen kan bjuda på lite jobb, trött på eländet nu. 
Men VAB ger ju tillfälle till soffhäng... "Efter 10" med Malou bl.a. Jag gillar inte henne som programledare dock (hon saknar känsla för det kan jag tycka, hon avbryter och lyssnar inte riktigt) men programmet i sig kan vara intressant, med gäster och ämnen. 

Lillen vilar mest och blir om vart annat grinig och säger: Hejdå! och går in och tjurar på rummet. Sedan kommer han ut efter en stund och säger: Mamma, jag är snäll!! Han är verkligen en säregen lite krabat, så gosig och rolig men så viljestark och envis!! Han är så mycket av allt... Lika glad som arg kan han bli, men däremellan saknas det en gråzon,  Pussungen!

Och eftersom Lillebror är hemma så passar storebror på att vara hemma och mysa en dag extra också.

 Jag passar på att ha han hemma nu då han blir ett skolbarn på riktigt nästa termin. Jag kan inte förstå var alla småbarns år har tagit vägen? Åren går så snabbt och man hinner liksom inte med i barnens utveckling. Otroligt egentligen, att jag är mamma till ett snart kommande skolbarn? Är jag så gammal? Lite komiskt så, men det var en reflektion jag fick när jag var på ett föräldramöte i Antons skola i höstas. Jag bor i ett område där majoriteten på föräldrarna är runt 35-40 om inte ännu äldre, vilket gjorde mig lite yngre. Men att åren går och barnen blir större innebär ju  att även mamma blir äldre, hmm... får inte ihop den ekvationen riktigt, det kallas förnekelse har jag hört! Skitsamma... passa på att ta tillvara på den tid du har med dina barn, det är min uppmaning till alla läsandes föräldrar, den tiden kommer inte igen! 

Med tanke på att jag blir äldre och fyller år snart, så är det något jag vill göra väldigt mycket och har tänkt på väldigt mycket att göra.  Jag levde under flera år tillsammans med en människa som fick mig att att tappa bort mig själv. Jag slöt mig och var/levde i en "puppa". Jag mådde ju inge vidare, men tog steget att bryta mig loss och komma ur den slutna "puppan" och bli den fria  jag är i dag. Jag väljer att flyga min egen väg och göra mina egna val.  Jag har funnit mig själv och under mina vingar har jag två små guldklimpar som jag ska vägleda genom livets gång. De är fria att flyga sin egen väg... skissade lite på en bild jag verkligen skulle vilja tatuera in på armen.. såklart med professionell justering då, den är lite kliché men skulle ändå ha en speciell betydelse för mig, represtera mig lite. 

Lite sentimental känns det som...

En till helg har passerat med forward knappen, fattar inte att helgen bara hinner komma innan den är slut. Jag har dragit på mig en förkylning dessutom, fast det är det ju faktiskt värt med allt gos jag får av alla snoriga barn jag gosar med om dagarna (giftormar), däremot gillas det inte att lillungen är febrig. 
Efter fredagens jobb chillade jag med den mest underbara vännen Nina, vi har så många minnen tillsammans och de är få människor som känner mig som hon gör. Vi har gjort fredagarna till våra och kan både, skratta, gråta, babbla och bara vara... Hon är så jävla bra helt enkelt!! 

Nina.. (snodde bilden på din fb-sida ) 

Helgen fortsatte med nära och väldigt kära. Jag och min underbara S var med våra grabbar och såg Star wars i 3 D, jag har aldrig sett star wars men tänkte att eftersom det är Antons besatthet just nu var det på tiden att sätta sig in i det... ta tjuren vid hornen. Och med bästa sällskapet var det faktiskt helt okej. Vill ännu en gång bedyra min kärlek till S, han finns där för mig men även för mina pojkar och det är inte alltid det lättaste men han gör det hjärtligt och jag är så glad att jag har honom i mitt liv. Det är tufft ändå att vara en ensamstående mamma och att han får mig att känna mig mindre ensam är guld värt. All kärlek till honom! 

Mitt hjärta <3

Det är ju för övrigt så "mycket" som händer i världen Whitney Houston dör och B. Ranelid vidare till Globen i den omtalade melodifestivalen ;) ...(bryr mig ju inte om skiten men tyckte nog att han var bäst!)  Men  visst är det konstigt att miljontals barn dör i Afrika av svält och sjukdomar och folk tycker synd om såklart, men att  hon knarkar ihjäl sig, OJ!! visst är det tragiskt men vilken suprise?!  Hon har ju gjort väldigt mycket fin musik och är ju en av de största så R.I.P. Men även till alla dessa stackars barn som dör varje dag... fy så hemskt!  R.I.P.

Det här inlägget kändes lite som jag ville ge lite kärlek till min mormor och hennes man också,  för att de funnits där sedan ALLTID och för att de villkorslöst finns där... Mormor är min stöttepelare och nu är hon virrig och glömsk.
 Men hon finns där och blandat med allt virr så är hon bäst!! <3  

Ingen är väl perfekt??

Lätt förvirrad, säger saker först och tänker sedan... (det låter oftast bra när jag tänker men sen kommer det ut fel), pratar för mycket enligt många, gillar att städa men inte att diska, är lite slarvig, gillar sött,  antagligen lite för mycket vilket medför att man blir lite rund om baken  (mullig kan va gulligt) men inte på mig...  och taskig hy, börjar tom. få nya streck i ansiktet. Jag är säker på vissa saker såsom jobb och sånt, där har jag bestämda åsikter och nya idéer,  men jag blir osäker så fort det handlar om känslor och är  väldigt rädd  att bli sårad...Ja brister har jag många! 

Men som man säger.. ingen är väl perfekt? muntert inlägg, men visst känner man sig allt annat än perfekt  ibland?  Speciellt när man får en bedrövlig start på dagen, känner tröttheten i ögonlocken, fel årstid. 

Jag skulle verkligen uppskatta sommar, en spahelg, pengar att shoppa loss för, en sovmorgon... Så skulle jag bli som ny igen!!! 

En ny t-shirt har jag iaf. :)

Var nöjd med allt som livet ger...

En relativ sned rygg... 
Jag hade ryggskott för något år sedan och efter det så har jag haft värk i ryggen titt som tätt, vet inte om det är vädret med kyla och så, men jag har observerat att min ryggrad går som ett S... läckert!! Fick det påpekat härom dagen också så nu naprapaten på onsdag, jag hoppas på att hon kan dra ut ryggen några cm. 


Sedan synen då, jag ser ju inget vidare men också något jag drar på, har glasögon men märker ju att synen blir sämre och sämre... Det känns ju kul att bli 30! rygg och synbesvär och nya streck i ansiktet!!! jippie! ;


Blev påmind igår om något jag trodde jag bearbetat färdigt, men det tog hårdare att prata och minnas vissa saker än vad jag trodde, och är det inte konstigt? River man upp något som känns i hjärtat så förstärks känslan av andra saker och helt plötsligt känns allt lite depp... Man har väl sådana dagar, även en blivande 30-åring som jag...

Satte mig ner o skissade igår,
ett intresse som jag nästan glömt att jag hade,
var så länge sedan men  så rogivande och roligt!!

Är väl lite så  att man ska glädjas över det man har, det är iaf. min filosofi... Visst att man kan bli ledsen ibland och känna lite depp, men gräv inte ner sig... Som i sången:  

Var nöjd med allt som livet ger
och allting som du kring dig ser
glöm bort bekymmer, sorger och besvär... 

  

Han älskar det..

För första gången har Oskar börjat visa ett intresse och en vilja att gå till förskolan, han trivs med de andra barnen och med fröknarna... Han frågar mig: Mamma, fröknarna och kompisarna? Och det gör mig så lättad, min lilla vilde... 

Oskar älskar djur, han älskar att bygga...

Men däremot var det en annan pappa som frågade idag: Din sambo vad jobbar han med? Jag blev lite ställd... vad svarar jag... Alltså jag är ensamstående och har barnen på heltid. Han fortsatte: Ja det där förstår jag inte att man som pappa inte vill vara en del i sitt barns liv... Men han träffar barnen? 

 

Barnens pappa har sedan en tid tillbaka fått träffa barnen varannan söndag några timmar, men vad är det? 

Det är mycket runt omkring och med det förflutna som är, är det mitt ansvar att se till barnens bästa... vad är rätt och vad är fel är inte alltid så svart eller vitt som jag skulle önska. Jag har ett ansvar, jag vill skydda mina barn från att bli svikna och sårade. Jag försöker skapa en trygg, stabil och pålitlig miljö runt omkring dem. När han kommer och går och med det förflutna han bär på, försvårar det många gånger min uppgift,då barnens tillvaro rivs upp om och om igen. Han kommer och de bygger upp förhoppningar, de saknar och vet inte riktigt hur de ska känna och förhålla sig, och rätt som det är så försvinner han och då dör hoppet och vi får börja om på nytt igen utan pappa. Det är så det har varit hittills. Det är klart att mina förhoppningar är att de ska ha sin pappa och att han ska må bra och finnas där, men han har en lång väg tillbaka. Hursomhelst så har jag fortfarande svårt att veta hur jag ska förhålla mig, bemöta omgivningen... barnen.  

Något inom mig säger  STOP! Men jag vill ändå inte tro att jag alltid har rätt,  man kan ju ha fel och människor förtjänar  nya chanser, frågan är hur många? Kan man förändras? Hur mycket ska krävas i så fall för att göra det... Hur många chanser ska man vara villig att ge... Men nu handlar det inte om mig utan om mina barns rättigheter... vem är jag att sluta ge chanserna... Men jag kan sätta förutsättningarna och ramarna och tanka dem med kärlek, trygghet och vettiga värderingar, skapa deras inre självkänsla till att känna sig älskade... 

Gäller att se till det positiva...

Andra dagen på Oskars nya förskola och han trivs... I morse var han glad över att gå till förskolan och han anpassar sig väl! Att jag får vara med honom och se hur han är med andra barn och hur han samspelar känns också viktigt.

Jag ser så mycket positivt och är förvånad ändå över att han är så pass social och duktig som han faktiskt är. Jag har under hösten haft möte på möte med den andra förskolan där de tom. ville ha en resurs bara för Oskar... Pedagogen på den nya förskolan verkar ha ett helt annat förhållningssätt och ser det ur ett helt annat perspektiv. Jag observerade att han delar med sig till de andra trots att det är saker han älskar och tog först, han har alltid ett leende på läpparna och har glimten i ögat. Han kan koncentrera sig länge med en och samma sak och är så duktig på att bygga. Han kommunicerar och är nyfiken och tar kontakt med de andra barnen och fröknarna... Hans "svårigheter" ser de nya fröknarna mer som en utmaning och de tänker stärka han i gruppen, lyfta hans positiva sidor vilka är många! 

Men det visste jag innan... känns lite sorgset dock då han lämnar så många fina kompisar på sin gamla förskola... i går när vi hämtade Anton låg där en present till Oskar, från hans kompis Sofia... Sånt värmer och gör mig varm i själen... 

Den tid man har med sina barn är så värdefull, i den gråa vardagen är det inte många timmar man har till att umgås och ta tillvara på... Men jag försöker verkligen uppskatta den tid jag har med mina älsklingar! 

Summan av det hela...

HUUUAAA... vintern är ingenting för mig som sagt och det vet jag sedan alltid... Man är så mycket mer inne, eller man "jag är", älskar iof. att vara ute men gillar inte att frysa... det är lite deppigt allt! 


Har en annorlunda känsla i kroppen, ett behag samtidigt som smått panik... Det har hänt så otroligt mycket under de senaste åren, jag har rullat på som en maskin, alla måsten och känslor på gott och ont om vart annat... ett sökande, en längtan, en saknad, ilska, lycka, sorg, kärlek och på med mixern... 

Jag är en lugn och sansad människa med en rastlöshet inom mig, har en självdistans samtidigt som jag är helt uppe i jaget... VEM är jag och vad är viktigt för mig? frågor man kanske borde ha klart för sig men som jag förstått varit ganska obesvarade när det handlar om mig... sätter ofta andras behov känslor och välbefinnande före mitt eget, men så är det ju, mår andra bra så mår jag bra! Fast man kanske inte ska glömma bort sina egna behov eller sitt eget välbefinnande... 


För mig är mina barn såklart det viktigaste av det viktiga... O skolas in på en ny förskola och hans tillvaro av att vara den "trotsiga, busiga, bråkiga" ungen har varit en stor del i min uppgift att få i schack... Min lilla älskling... oron av att han ska ha det bra och kunna handskas med sitt humör är en ständig kamp... hoppas på en nystart då han börjar om helt på nytt nu... Han har bara mig känns det som och jag kommer alltid finnas där... och kämpa!! 

A är min stora pojke som har varit med om så mycket mer än vad en liten pojke ska behöva... han har ett otroligt intellekt och är en så snäll och fundersam klok individ. Mitt dåliga samvete av att inte räcka till som mamma och bekräfta hans behov är enormt... han ger vika åt lillebror och han är trots allt bara 6 år... mina förväntningar är ibland för stora. Jag försöker ge honom extra tid med mig och kompensera vardagen med bio och roliga aktiviteter.


Summan av kardemumma så måste fokus alltid ligga på pojkarna, men även på mig själv... och på alla andra som får mig att vara den jag vill vara... Nära och kära... all kärlek till dem! 

Då... här... Å framtid!

Efter två sjukveckor avslutade jag helgen med en mysig söndagsbio med min fina S. "Stig Helmer" filmen, det kändes lite töntigt att titta på den filmen men ändå mysigt... allt är mysigt med hjärtat, barnen sov hos mormor och den tid man har "ensam" tillsammans är guld värd. Denna  människa träffade jag för snart ett år sen och han har verkligen berikat mitt liv med kärlek och trygghet, han är den pusselbit som jag saknat och han betyder allt för mig!! <3 

Vinter i min mening kan vara typ några veckor per år MAX... jag är ingen vintermänniska. Det är kallt och mörkt när man går iväg på morgonen, och kallt och mörkt när man kommer hem, och däremellan kallt. Fast stunden till och från jobbet är min tid, min tid att tänka... 

På väg till jobbet.. 

Jag är verkligen en grubblare så...

Börjar nog påminnas om att om några månader fyller jag den otroligt känsloladdade siffran 30!! Siffran i sig är inte laddad tycker jag, för även om det känns laddat att bli äldre till viss mån är det så för alla... Har ändå åstadkommit många mål i livet med att bli mamma, skaffa en akademisk utbildning, har ett jobb jag älskar, en bostadsrätt... så vad finns kvar att göra?? haha så mycket... hoppas ju att jag och S har många
år tillsammans med många ljusa stunder, för mörka stunder tycker jag att mitt liv haft alltför många gånger!

Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar !!