känner mig glad i livet

I dag är det dagen V... v som i vuxen, jag fyller 30 och tänka sig vad gammal jag blev helt plötsligt! 
Konstigt nog känner jag mig yngre nu än för 4 år sedan, det är ju lite märkligt kanske, eller inte? 
Från tjugo till trettio har ju varit innehållsrika år med mycket sorg och kärlek också för den delen. Många års av längtan till att bli gravid och tillslut efter många missfall kom min lilla Anton till världen,en jobbig traumatisk förlossning men som slutade väl, en lärarexamen, ett  barn till... att jag träffade Stefan och hans gullunge till son, mitt jobb, mina vänner, min familj, mitt hem... Nog finns det mycket kärlek och fina minnen. Men dessvärre skuggas minnena med det tragiska sorgliga som varit de senaste åren och i allt det fina var jag väldigt vilsen i mig själv... Så nu såhär vid 30, så känner jag en lättnad och ser ljust på framtiden Summerar det hela med att jag lärt mig mycket om livet även i dess svåraste former och främst lärt mig om mig själv... 
Vem jag är och vad jag vill, och att jag duger precis som jag är!! Det ni! ;) 


Oskar är dessvärre sjuk igen, sjätte gången i ordningen och hans hals är helt igen täppt och lymfkörtlarna stora som pingisbollar. Så roligt blev det på denna födelsedag, fast njuter av stunden med honom och att det är sol ute och att jag känner mig glad i livet!! Puss på er! <3 

finns inget ont som inte har något gott med sig

Vilket dygn... Finner inga ord egentligen på hur jag känner inför allt... Trodde aldrig det skulle behöva gå såhär långt! Jag är arg! Arg på honom men framför allt mest på samhället, våra myndigheter med sekretesslagar hit och regler dit och dess oförmögenhet till att stoppa innan det eskalerar till ett traumatiskt kaos... ett stort tragiskt och jobbigt kaos för oss alla anhöriga inklusive han själv. 
Oron har legat i kroppen och pyrt hela tiden... Att det var illa däran visste jag och att han skadade sig själv så pass att döden inte låg alltför långt bort. Men att han  lever och är under tvångsvård nu känns tryggt. 
För den rädsla jag kände igår när mamma ringde och sa att han var agressiv och våldsamt slagit sönder hennes port och nu var påväg hem till mig var skrämmande... att A var hos sin älskade kusin var i stunden en stor befrielse och att mina polisgrannar var i beredskap till att ta hand om honom var även det en lättnad.
 Men att det skulle krävas så många samtal till polisen innan de hade tid att behaga komma efter flera timmar tycker jag är utom all kritik. Men att se den människa jag fått två helt underbart fina barn med i den desperata situationen var beskärande... ont i hjärtat :( 

Det ljusa i det hela är att alla om kring finns där, dels för mig såklart men främst för killarna... S som kom direkt med en tryggande tröstande famn och Farbror som finns där för killarna, mamma och pappa och barnens farmor o T som ger dom roligheter att se fram emot och även för mig... Jag var även hos min sjukgymnast som var helt övertygad om att han kunde fixa min rygg utan operation och jag litar blint till honom just nu för operation är det sista jag vill... så det finns inget ont som inte har något gott med sig, det heter väl så? 

själv i mörkret

Det absolut bästa jag vet är helgerna, då min fina N kommer och hänger med oss om fredagarna, absolut den finaste vännen som känner, vet allt, och finns där... följt av att S kommer hit med hans underbart härliga son. När vi alla är tillsammans känns det som så lustfyllt, mysigt och kärleksfullt och jag är så otroligt tacksam för varje dag,timme,minut och sekund vi har tillsammans. Vad vore livet utan det?

Det är med en stor sorg i hjärtat att barnens pappa fallit tillbaka, han faller hårdare och hårdare för varje gång och det är med så mycket blandande känslor jag tacklar det... men jag är inte av sten och ledsen och påverkad blir jag. Jag blir så arg!! Hur kunde det bli såhär? Så många år av mitt liv levde jag tillsammans med en människa som idag är helt främmande... HAN är helt borta och kvar är bara en otroligt liten,svag, ensam, rädd och sjuk människa... som känns utom all hjälp... rädslan av att jag ska få "samtalet" finns som en oro inom mig samtidigt som jag vet att jag måste hålla mig stark... Jag är arg och besviken... jag är ledsen för att mina barns pappa är han!! Vill ju att dem ska både sin mamma och pappa, men det är försent... Killarna har mig och jag är glad att dem har så många andra runt om...All kärlek till er och ni vet vilka ni är!!  Blandade känslor...

"Den som  för andra bakom ljuset, famlar snart själv i mörkret" 

nöjd och tacksam för det man har i livet

Vad ska man säga? Om jag ändå kunde hjälpa... kanske gå tillbaka i tiden, förstå! Hur skulle jag kunna göra det? Någonstans visste jag, väntade på... och denna gång var jag inte lika lättmanipulerad som vanligt... Min tanke var att se resultaten och hålla han kort, med påtryckning från honom om hur bra allting var och hur annorlunda det var denna gång släppte jag till några timmar i månaden, inte för hans skull utan för barnens. Några timmar gör ingen skillnad om de skulle försvinna... ingen jätteförändring i barnens vardagsrutiner och liv. Men saknaden av pappa är dock ändå stor. Hur möter man en sjuåring i frågor om varför? jag vill träffa min pappa, när? När pappa ännu en gång sviker och försvinner... Och för varje gång han faller tillbaka slår det hårdare och hårdare... Finns det någon tröst då?
Tankar och känslor rivs upp och minnen såklart, så himla tragiskt och sorgligt att se någon skada sig själv så hårt på detta sätt... med distans och andra perspektiv så känns han i dag så främmande... det var inte han jag träffade för 15 år sen, inte han jag valde att skaffa barn med, för han är borta och kommer nog aldrig mer tillbaka... det är ett konstaterande som har tagit mig tid att inse, men som jag accepterat sedan en lång tid till baka. 
 Stunder som denna får mig att tänka på vad som är viktigt för mig och vad som är viktigt i livet...

Det handlar ju om att vara nöjd och tacksam för det man har i livet....och vara tillfreds med det. Jag kan inte lägga mer energi på det jag inte kan hjälpa eller göra något åt. Mina barn och mina nära och kära är det som all min energi ska gå åt... och inte minst att vara glad i mig själv! ska följa mitt hjärta och låta det som är menat att vara bli... sedan göra det bästa jag kan för att vara en bra människa! 

ett stort mysterium

 Hur man kan svika sina barn om och om igen är och förblir för mig ett stort mysterium. Man kan aldrig förutspå framtiden och man kan aldrig veta... man gör sina val! Man får helt enkelt leva här och nu och är det något jag aldrig kommer göra är det att svika mina käraste! Jag har haft en skön och mysig helg... en välbehövlig efter en känslomässigt jobbig vecka! Den inleddes med fredagsmys med N och barnen vidare till att S och X kom hit. Barnens farbror och även Osses gudfar med dotter var här hela söndagen. Det är så himla roligt att se hur Osse och farbrors personkemi stämmer överens till 100% , det finns ingen annan som har den effekten på Osse tror jag som han har... hoppas att den relationen håller i sig i framtiden då mina barn behöver människor som finns där och inte sviker...  

Helg och Vila...

Mycket star wars...

skratt och bus...

mer skratt...

farbror och Osse... 

kärlek...

trygghet... 

gos och närhet....

mer kärlek...

änne mer....

Sol och vår!!!

för alla mina synder

Den här veckan måste jag fått för alla mina synder... fast det är väl så? Att ibland måste livet kännas tungt och svårt för att man ska kunna uppskatta allt bra i det. Efter regn kommer sol heter det ju. 
Först så sätts hela min tillit på prov... har så svårt att känna tillit och jag hatar det, jag är så himla rädd att bli att sårad. Men detta är något jag konstant tampas med och vet att det är något man måste våga. Man gör sina egna val och jag måste stå för mitt... våga!! 
Vidare till att läkaren ringde angående svaren på min magnetröntgen... 
Hur är det Viktoria? Har du mycket ont? 
Har svaren nu, det är inget farligt MEN du har några diskbråk... som trycker på nerven.. det kan ev. bli aktuellt med en operation... men vi hoppas inte! Skriver ut mycket värktabletter till dig för det behöver du...
 Jag faller tillbaka i känslan jag hade  när jag var gravid, när jag inte kunde äta och hade konstant ont i magen, tog månader till min operation då och "han" var full och tablett påverkad. Känns så tungt att vara ensam och så skör... hur ska det gå om min rygg inte läker? Jag är trött på att ha såhär ont.  
Och som inte det här vore nog så har han börjat dricka igen... NU får det vara nog, hur kan han göra såhär mot sina barn? efter ett halvårs nykterhet.  Han har försökt komma och ta plats i mina barns liv, jag har hållit han på avstånd, han har haft ett umgänge (för barnen skull) men jag har inte rubbat på barnens vardagsrutiner... Man vet aldrig vad som är rätt eller fel, men denna gång var min magkänsla rätt. Det är en sorg i mitt hjärta då mina pojkar framför allt Min stora pojke återigen blir sårad av sin pappa. Han längtar, saknar, har förhoppningar om... han frågar? Att se min lilla pojke i ögonen och se hans besvikelse... en tår i ögonen. 


Men som sagt efter regn kommer sol ju! Så kan min rygg bara ta och läka och lite energitillförsel till mig så blir jag glad!! Ska se till att göra allt som står i min makt för att mina pojkar ska få det bra och en lycklig harmonisk och bekymmersfri barndom!! Ska nog ta och titta på och planera in roligheter i sommar så barnen får något att längta till!! Själv behöver jag också ladda batterierna så hoppas kunna planera in någon härlig mysig weekend för mig också... det är ju lite sol ju!  


Ödet!! Om man tror på det...