finns inget ont som inte har något gott med sig

Vilket dygn... Finner inga ord egentligen på hur jag känner inför allt... Trodde aldrig det skulle behöva gå såhär långt! Jag är arg! Arg på honom men framför allt mest på samhället, våra myndigheter med sekretesslagar hit och regler dit och dess oförmögenhet till att stoppa innan det eskalerar till ett traumatiskt kaos... ett stort tragiskt och jobbigt kaos för oss alla anhöriga inklusive han själv. 
Oron har legat i kroppen och pyrt hela tiden... Att det var illa däran visste jag och att han skadade sig själv så pass att döden inte låg alltför långt bort. Men att han  lever och är under tvångsvård nu känns tryggt. 
För den rädsla jag kände igår när mamma ringde och sa att han var agressiv och våldsamt slagit sönder hennes port och nu var påväg hem till mig var skrämmande... att A var hos sin älskade kusin var i stunden en stor befrielse och att mina polisgrannar var i beredskap till att ta hand om honom var även det en lättnad.
 Men att det skulle krävas så många samtal till polisen innan de hade tid att behaga komma efter flera timmar tycker jag är utom all kritik. Men att se den människa jag fått två helt underbart fina barn med i den desperata situationen var beskärande... ont i hjärtat :( 

Det ljusa i det hela är att alla om kring finns där, dels för mig såklart men främst för killarna... S som kom direkt med en tryggande tröstande famn och Farbror som finns där för killarna, mamma och pappa och barnens farmor o T som ger dom roligheter att se fram emot och även för mig... Jag var även hos min sjukgymnast som var helt övertygad om att han kunde fixa min rygg utan operation och jag litar blint till honom just nu för operation är det sista jag vill... så det finns inget ont som inte har något gott med sig, det heter väl så?