Tid, kärlek och trygghet!

"Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut 
Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring 
Det fanns en kärlek men den har brunnit ut 
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut 
Du säger att du minns och att det känns som igår 
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg 
Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt 
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen 
Jag gav upp för länge sen 
Jag gav upp för länge sen 
Du är kvar med samma folk, kvar med samma man 
Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder 
Blir glad av samma rus, som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus 
Det är att leka med eld när du drar upp det här igen 
För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen 
Det finns ingen att behaga, inget att förklara 
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen 
Jag gav upp för länge sen" Hanna av Melissa Horn


Träffande text... Alla hennes låtar träffar mig  mitt i prick, och har hjälpt mig!

Harmoni är något jag söker, lugn och ro... med mina barn, med mina nära och kära. Vet inte om det är åldern eller om det är ens habitus som gör att man kan sätta saker i perspektiv till varandra, jag orkar inte bry mig om vad andra människor tycker och tänker om mig i mina beslut om vad jag anser är rätt eller fel... Ingenting här i livet är svart eller vitt, även om vissa tycks tro det och inte kunna känna av gråskalorna däremellan. Visst kan människor förändras, fast vissa kanske har mer att visa innan de förtjänar tillit och förtroende. 

Jag har också förändrats, jag har hittat mig själv igen... Jag behöver inte bevisa det utan jag bara vet att jag hittat hem... och JAG behöver inte ta skit eller moralsnack från någon som inte har belägg för det, och vet ni??  det känns så bra... Jag ser, jag hör... Jag vet vad jag vill och vad min magkänsla säger... INGENTING är rätt eller fel, svart eller vitt! Ta inget eller ingen för givet och uppskatta det du har och dem som finns där, ge din tid, din energi, din känsla till dem som faktiskt förtjänar det... 

Varför måste man bli nåt när man redan är så mycket!

Ibland så vet man varken ut eller in och idag är det nog ibland. Just nu är det som om tankar, känslor och hormoner rörts om till en oändlig röra och jag vet varken ut eller in känns det som .
 Konflikter har vart veckans dilemma då jag känt mig missförstått, trött och sjuk dessutom. Konflikter som jag tur är har försonats med då jag verkligen hatar konflikter, men ibland är det ett onödigt måste för att få utlopp för känslor och  spänningar. Behöver man en axel att gråta på så kanske man inte är mottaglig för att den axeln försöker hitta lösningar till svar, även om det är i välmening...  kanske en kram kan vara stundens lösning. 
Tror att andra saker inom mig påverkar mitt känsliga jag för tillfället... men hoppas det blir lättare snart även om vissa saker är "lätta" att göra så känns det allt annat än lätt att göra... 
Även om veckan känts grå och att höstens granna färger bleknat så hade jag en mysig lördag med mycket mys och ett väldigt spännande och lyckat biobesök... Och optimist som jag faktiskt är så tror jag ju på ödet... det som är menat att vara blir... livet är ju lite upp och ner och fram och tillbaka... och jag vill bara bort och förändra och utveckla så fort något känns motsträvigt.... Fast så återigen så tänker jag, det som är menat att vara blir! Jag har så mycket bra i mitt liv, det handlar bara om att se till det man har och lägga fokus på det... så blir allt bra!

Ensamheten har den stora fördelen att man slutar fly från sig själv.

 Att vara,leva ensam har varit så himla nyttigt för mig,  vilja att träffa någon har såklart funnits men jag har inte varit redo, då jag haft fullt upp med att hitta mig själv igen efter att varit vilsen under flera år. Det är inte som ordspråket att ensam är stark, absolut inte MEN som man säger att helvetet är att vara ensam och himmelriket är att kunna vara det. Jag har lärt mycket och jag har definitivt blivit stärkt i att vara själv. Det bästa av allt är att jag har hittat mig själv igen, nu är jag redo att dela mitt liv med någon igen och känner att jag hittat han som jag vill göra det med. 


Men att vara en ensamstående mamma är "ensamt" då man inte har någon som backar upp en då ens måsten kör i hop sig, i frågor man inte vet vad som är det bästa... kan det vara skönt att ha någon att bolla med, någon som bryr sig och känner samma ansvar för att göra det rätta... då man känner att tid till egenvård såsom träning och vila skulle vara på sin plats saknas, tid att kliva ur rollen som mamma för en stund och göra roligheter med vänner och ens hjärta.  


Samtidigt som mitt liv som ensamstående mamma är berikande och lärorik, jag får ta del av mina pojkars liv fullt ut, uppskattar varje sekund, får perspektiv på vardagens gråa tristess och tar ingenting för givet... Vad vore livet utan mina barn... INGENTING... vilka är det som ger mig lust och ork, det är ju faktiskt pojkarna! Jag kämpade enormt för att sätta de till världen, allt som allt har jag haft 10 missfall och jag vet sorgen och saknaden efter ett barn...Kan bli ledsen då jag tänker på att vi skulle vart två om att dela deras uppväxt och nu är det inte så... men i min frustration ligger ändå en glädje i att de är MINA och att jag har  den ära att få vara deras mamma. Tänk va?? Jag är mamma, två små liv som är en del av mig! Jag har känt den känslan av att få ett positivt besked på en sticka till att känna deras sparkar i magen till det första mötet, se de växa och utvecklas.. Tiden går så himla fort och jag tar ingenting för givet!!!