Nervös idag för idag ska jag till läkaren

Nervös idag för idag ska jag till läkaren... Förhoppningsvis få lite svar på varför jag har så ont! Det värsta är om det är en skada på själva nerven för då kommer jag nog få ha såhär ont resten av livet... andra scenarior som kan vara är att det är svullet fortfarande, ärrvävnad... i näst sämsta fall ett nytt diskbråck och om en ny operation är ett måste! Jaa, hursom jobbigt för jag hade ju hoppats på att vara frisk nu! 

Jag tittar på mig själv och tänker blääää!!! Känns som jag åldrats hundra år på typ 3 år. Jag har alltid känt mig som en glad och positiv tjej som oftast är glad och flamsig, hade aldrig någonsin egentligen kunnat tro att så mycket tyngd skulle ligga över mina axlar... ibland har det känts som om det aldrig kommer ta slut! 

Fast det som inte dödar gör en starkare... alla har nog sina svackor i livet och förhoppningsvis när det har lättat upp i mitt liv kommer jag gå stärkt och med erfarenheter som gjort mig något klokare. Jag har definitivt fått en annan medkänsla för människors olika livsöden och förutsättningar, hur orättvist livet kan vara MEN  hur jag faktiskt verkligen uppskattar det lilla.För det gör jag! Jag ser alltid till det fina jag har i livet och försöker lägga fokus på det!

Min Fina vän N... har varit ett sådant stöd för mig... hon förstår mig och med hennes talang och kamera har hon fångat bilder på mig i stunder då jag haft som ondast! men ändå kunnat känna mig så så glad... för när man kan uppskatta det man har, vara med nära och kära i nuet tror jag att man kan släppa mycket av det jobbiga.... både det själsliga och det fysiska... Göra det bästa utav det man har helt enkelt och inte förlora hoppet... 

Även om jag ser skitfjantig ut på bilderna och gammal!!! :P så blir jag ändå glad att se att den positiva , glada sidan finns kvar inom mig i stunder då det känts allmänt tufft! 

Finns liksom inga andra alternativ.

Höstlov och höstrusk... fast att ha barnen hemma är ju så mysigt! Uppskattar det mer än någonsin! Efter A sjukhusvistelse och en helg med kompishäng och biomys så tyckte jag att måndagens höstruggiga väder kom lite på sin plats...
 A har haft sin kusin T här och gud som vi älskar henne allihopa. De har hängt ihop och varit så nära redan från första stund, så lite lunch på restaurang, bak och annat bus är ju faktiskt bara myspys! 

Det har varit mycket motvind under de senaste åren... Rollen som mamma har varit svår, jag har tvekat, funderat vad som är rätt och vad som är fel... 
Ibland har hoppet kommit om att deras pappa kanske kan vara en del i deras liv... hoppet har ofta slocknat snabbt! Nu har det kommit till en punkt då min tvekan är klar, jag vet vad som är det bästa... det rätta att göra. Att bli pappa är inget svårt men att vara pappa är en helt annan femma... mina barn förtjänar en pappa men han har inte gjort sig förtjänt av att vara den pappan. 
Det är så så jävla svårt, tufft... jag bli ledsen samtidigt som jag mest blir arg! Visst kanske det kan skada att växa upp utan pappa, en saknad...men att bli sviken om och om igen...  att ha en pappa som ständigt sviker och kommer och går tror jag är mer skadligt.

T och A <3 

Guldklimparna <3 

Jag är väl lite hooked på ordspråk och citat... 

men finns många  kloka citat att lägga en tanke vid:

"En längtan efter framtiden är en längtan att undfly nuet."

"Hela livet kommer vi att umgås med oss själva, varför inte göra detta umgänge så trivsamt som möjligt?" 

"Utan tvivel är man ju inte klok!"

 Jag gör mitt allt för att se till mina pojkars bästa! Jag kämpar, ser dem! Jag försöker ha ett ömsint kärleksfullt förhållningssätt men även där regler och gränssättning är ett måste... Men med nära och kära så hoppas jag att jag fixar det. Finns liksom inga andra alternativ.

Så FOKUS

På onsdag ska jag till läkaren... vet inte alls vad röntgen kommer att visa, vet att jag har ont men hursom tänker jag börja jobba på torsdag och som jag längtar!!!! Hoppas inte dr. säger NEJ! men det tror jag inte... 

Jag har börjat komma tillbaka till mig själv då det senaste året har varit en stor prövning... eller de senaste 4-5 åren har varit det, men med smärta och sjukt så har man inte samma glöd i sig... men jag är fast beslutsam att få tillbaka min glöd och mitt driv... 

Så FOKUS!! 

I det jobbiga är jag så lycklig för mina små... <3

"The best love is the one that makes you a better person,
without changing  you into someone other than yourself."
Såg det här citat på FB och det kändes som att det var värt en tanke :) 

har nog en extra innebörd för mig...

Efter ett tufft dygn då lilleman varit så dålig hemma hamnade vi på sjukhus... hans suspekta symptom kunde tyda på något allvarligt, men med dropp och sömn mådde han betydligt bättre i morse. Min lilla stora fina kloka pojke, han var så så rädd! Mitt mamma hjärta ville bara skrika och gråta, för visst hugger det i hjärtat när ens lilla är så dålig och ledsen! 

Men jag fanns vid hans sida och där kommer jag alltid att finnas. För båda mina små såklart men med A är det något extra hjärta som klappar för och vill skydda alldeles extra mycket. Han hade en tuff start i livet men visade styrka redan då... han är orolig i sitt sätt att vara, rädd och frågvis, men inombords vet jag att han bär en styrka! Överläkaren sa till mig på sjukhuset då han föddes, dessa barn som A som kämpar och återhämtar sig så pass bra kallar vi artister... och det är han, min lilla artist! 
Jag kommer vara där för mina killar och vikten av att "skydda" har nog en extra innebörd för mig... <3 

att bitarna faller på plats och att det blir lite lugn och ro!

MR... fy vilken pina att ligga helt stilla på en stenhård brits i 30 minuter, men nu är det gjort och hoppas svaren kommer med positiva besked om en vecka när jag ska till läkaren. (dock tveksam då det gör ont ont ont) Jag har trots det fått en energi över mig som jag saknade för några veckor sedan så hur en resultatet blir så får jag ta det med sans och göra det bästa utav det! 


Värre är att min  stora plutt har dessvärre åkt på någon äcklig kräksjukbasilusk av värsta sorten... hoppas ju på att det är hans vanliga reaktion på feber, men risken är väl att jag och O samt S snart ligger och kräkar med... urrrrk! 

Urrk är även andra saker som jag börjar bli jäkligt less på, ska det aldrig ta slut???? 

Det är som en paragraf på mitt liv som skulle vara skönt att deleta. OM inte, att det bara kunde bli "normalt" och bli en del i meningen och kännas naturligt i sammanhanget. Just nu känns det som om jag slåss för något som är självklart men ändå inte... ja, väldigt komplext helt enkelt! A har börjat i en stödgrupp nu åtminstone vilken han själv till en början var väldigt anti mot, men som han nu är väldigt positiv till...  Där har även jag fått ett möte som var/är väldigt betydelsefullt... nästan som ett "aha" moment. 

Vidare till mer lustfyllda saker...  Fina J och N har ju fått sin lilla tjej, så har fått äran att bebisgosat med pojkarnas lilla kusin, hon är helt underbart söt och suget efter smått går ju faktiskt inte att undvika, även om jag kanske är färdig med sånt så drömma kan man ju få göra... I brist på eget smått får man låna andras! det fungerar ju ganska bra det med. 

Och med tanke på det så tänker jag hastigt och lustigt på kärlek, tänk att jag håller min S så kär, finns ingen annan som får mig känna som han får mig att känna... Även om alla sagor har sina upp och nergångar, många hinder på vägen och många tankar om framtiden... ingenting är självklart uppenbarligen för mig men han är trots allt utan tvekan mitt livs kärlek och jag hoppas så att han vet om det! 
Sedan är det som BLIR menat att vara...tiden får utvisa helt enkelt, eller inte enkelt men så är det!
 Men jag tycker det ändå är så himla fint att känna den starka känslan för någon annan... Jag har aldrig haft den för någon annan. 
Jag blir alldeles varm och lycklig, saknar honom när han inte är här... längtar alltid efter nästa gång vi ses. Oavsett vad jag är/gör är han alltid med mig i tanken... och känner mig alltid så tacksam när tanken slår mig  att han är min! Han är den första jag tänker på när jag vaknar och den sista innan jag somnar...  och därimellan ja... mest hela tiden. Han är han med det stora H:t... vad som en händer! älskar jag honom så innerligt <3 

Jag har drömmar och jag har mål... och jag har ingen plan på att ge upp det!

Att vara sjuk och ha ont under en längre tid gör tillsist att man tappar hela sin självkänsla, sitt egenvärde... Jag känner mig så frustrerad, som om jag är fånge i min egen kropp! Jag har viljan och drivet... motivationen men begränsas av mitt onda... och det SUGER! Men igår morse så trotsade jag mitt onda och åkte till jobbet och var där nästintill hela dagen och herrejävlar som jag saknar! Oj så mycket energi det gav mig, att träffa mina älskade kollegor, mina söta helt underbara barn. I dag kom tiden för ny MR och det blir onsdagen den 24 så den 31 besök hos ortopeden och oavsett vad prognosen är, så ska jag tillbaka till jobbet efter det, få tillbaka mitt liv! Så till alla mina kollegor, miss U och diggar er så mycket! 

För som inte det här med min rygg vore nog så är det andra saker som spökar, ett "spök"tåg som dyker upp med minst sagt oregelbundna mellanrum... kan bli ganska läbbigt! Jag har hoppat på det här tåget alltför många gånger och det har varit som en bergochdalbana minst sagt... och jag är så less på det! 
Nöjer mig  med kärlekstunneln och kanske lustiga huset... 

Så nu är det dags att blicka framåt... jag ska framåt! Jag ska bli frisk, jag ska hitta mitt fokus... mitt driv och min glädje till livet igen!! För jag har så mycket bra att kämpa för! Jag har drömmar och jag har mål... och jag har ingen plan på att ge upp det! 

Jag börjar nog mer eller mindre inse

Jag börjar nog mer eller mindre inse, acceptera att min operation blev misslyckad! För den smärtan jag har i benet nu är värre än någonsin, jag vaknar på nätterna och vissa mornar är det med tårar i ögonen jag går upp för det gör så ont... Jag var inne på akuten förra veckan och läkaren där skickade en remiss till en ny MR... ändrade min medicinering, men det känns så jobbigt att behöva äta dessa äckliga piller som kanske till viss del smärtlindrar  men som jag  nog inte vill veta vilken skada de gör inombords... 
 Jag vet inte ens vem jag ska ringa och söka hjälp hos... Jag menar tre veckor för en telefontid med ortopeden? just nu känns det inte alltför roligt...det känns inte som jag, det känns som mitt liv rusar i väg och jag kan inte göra något annat än att vänta! Hoppas det här är förbi snart... Det som inte dödar härdar sägs det... och det är väl så? 
Om det inte vore för mina helt otroligt underbara barn... Min fina S... Mina vänner... speciellt N... min mamma och pappa, vet jag inte hur jag skulle orka, för dessa människor är mitt ljus!! 

UPP...

NER...

Inget muntert inlägg men så är ju livet UPP och ner... mestadels är jag upp... fast ibland faller jag och nu har jag fallit hårt!

Det som är menat att vara blir...

Finns en person som får mig känna så... 

Jag måste lära mig leva i nuet... 

Men... 

Som slutcitat:

"FÖLJ DITT HJÄRTA, DET VET VÄGEN!"

                                                   

Den dagen jag är smärtfri ska jag hoppa högt och njuta av varje sekund!!!

Den dagen jag är smärtfri ska jag hoppa högt och njuta av varje sekund!!!
 En släng av uppgivenhet drog över mig förra veckan då benet värkte värre en någonsin... SUCK! 
Nu får det vara nog, jag har ju opererat mig, vilat gjort det jag ska ju men ändå så räcker det inte... förlängd sjukskrivning, hopp om att det ska bli bättre och en plan B med min husläkare och starkare piller får vara plåster på såren tillsvidare.
Inte nog med det har Anton, jag och nu Oskar varit sjuka... så höstens mörker har inte känts allt för muntert!
Det kliar i hela kroppen och jag skulle behöva en stor injektion med SOL, skojigheter, och framtidstro... vitaminer för själen, det har känts som hela jag har torkat ut och behöver en stor dos av näring... 

Det är mycket annat som har förändrats och därav beslut som påverkar inte bara mig utan mina små... ibland är det så svårt att veta? Vad är bäst? Vad är mina känslor och vad är! Dessa beslut påverkar mig också till jobbiga drömmar.. Jag får hoppas att jag är så pass "stark" att jag gör det rätta... det som är det bästa... Jag lär mig tackla saker och ting, känslor eftersom och fokusera rätt!  Även om det är svårt försöker jag göra rätt utifrån det jag kan påverka... vara mig själv helt enkelt! 

Lite bak muntrar ju iof. alltid upp....

Sällskap också...

Lite piff hemma med...

Men inte sjuka barn...