En liten blänkare...

Okej, jag fick en känsla av att skriva...
Som vanligt är det mycket som har hänt.
Vet inte hur jag ska börja, det är många prövningar och känslor att hantera.
Hur ska man hantera att en människa som alltid funnits där lämnar livet och efter sig två små pojkar som nu är helt faderslösa? Hur ska man som mamma räcka till och vara den trygga, starka förebild när rädslor och oro tär...
Nytt jobb med nya mål, det känns spännande. Det har dock varit svårare anpassa sig till något nytt efter så många år på mitt förra jobb. Jag saknar ju mina vänner på D.

Finaste som hänt sedan sist är att jag har blivit faster ❤ en stolt en också.

DUM SPIRO SPERO

Det var evigheter sedan jag skrev här i bloggen... kanske för att det senaste året har rullat på och saker har hänt.Vi har flyttat, skaffat hund, rest, fått mögelskada, sjukdomar, ja...både bra och dåliga saker.
Livet kallas det och ibland svävar man fram och ibland snubblar man och då får man helt enkelt resa sig upp och traska vidare.
Men hur jag ska orka stå upp nu utan att snubbla,det vet jag inte...

Det började för ett halvår sedan när A var sjuk. En vanlig halsfluss, men som vanligt hade han yrsel och illamående. Äntligen fattade VC att de skulle skicka han vidare till barnmottagningen i Handen. För hur kan flera års av yrsel vara normalt?
Väl där skickas han vidare på en MR... Några veckor senare gör röntgen en bedömning att ist. för en MR göra en datortomografi på örat.
Vi tryckte på och tjatade till oss en ny röntgen för det var ju en MR som skulle göras...
I april får han en ny tid. Men vad händer, jo han får göra en ny datortomografi. Denna gång på huvudet som tur var.  Jag får ett brev hem av läkaren som skriver att de har hittat något litet men han skriver ändå att "jag tror inte det är något farligt och jag ska inte vara orolig".
För två veckor sedan gjordes en MR... några timmar senare kommer samtalet. De har hittat något och vi måste akut in till Astrid Lindgren. Det var en torsdag... på fredagen kl 21.30 ringer barn/neurukirugen och säger att det är en tumör i hjärnan. På måndagen åker vi in och får veta att A ska opereras på torsdagen. En vecka efter det hemska beskedet...
Operationsdagen som varade hela dagen var en dimma...
vägen till återhämtning var tuff... A hade det otroligt tufft, så mycket smärta, illamående, yrsel...
Jag kände inte igen min pojke som låg där nästintill apatisk...
Men stark som han är... men hjälte,min fina pojke återhämtade sig och en vecka senare blev vi utskrivna från sjukhuset.
Nu väntar vi på svar om vad det är för en typ av tumör... det finns nämligen lite kvar av den i hjärnan och hur ska han behandlas vidare, det vet vi inte...
Det jag vet är att livet ät skört! Livet är orättvist!

Men den omtanke vi har fått av alla runtom är otrolig,

Imorgon fyller min pojke 11 år... han ska få den bästa födelsedagen. Det han har fått genomgå ska ingen behöva gå igenom.... Min snälla fina omtänksamma pojke! SOM jag älskar och beundrar.
Dum Spiro Spero

trollsländan...

En liten röd stuga med vita knutar...nära havet. Ja just nu är det platsen där trollsländorna bor och med det sagt kan min inre harmoni frodas ❤
Mycket har hänt sedan sista inlägget, det var evigheter sedan...tecken på att jag har haft fullt upp med annat.
 En flytt, ett radhusköp, vi har fått bebis...lilla Elsa, nya uppdrag på jobbet, lite resor... Ja många positiva influenser som fört mitt liv eller ska jag säga våra liv i rätt riktning.
Efter mormors bortgång som nu är två år sedan har livet verkligen  åkt bergodalbana både upp o ner. Jag hamnade i en jäkla bana neråt och resan tillbaka har varit kämpig. Saknaden efter henne blev för jobbig... Det utlöste allt...allt som jag hållit inom mig i år. 1,5år senare går morfar vidare...  Ja sorgen blev påtaglig men något därefter hände...mitt liv tog en annan vändning och ett lugn med att vända blad och göra förändringar i livet kändes rätt... Det gäller att ta tillvara på det man har och göra det bästa utav det. Jag har världens bästa vid min sida som är en riktig klippa.

Grytan kan väl bara sluta bubbla tack...

Det är som en kokande gryta som håller på att koka över...
För lite mer än ett år sedan dog min älskade mormor, kort därefter började min gryta att koka...den kokade så intensivt så det bara bubblade över helt utan kontroll!
Alla år med smärta, alla år med  stenar i bröstet, alla år i tysthet, alla år i osäkerhet... ja känslorna blev svåra att hantera när de plötsligt bestämde sig att bubbla över på en och samma gång.
 Jag fick då  en remiss till en kbt behandlare... där gick jag ganska länge ändå och med hjälp av piller och samtal så satte jag locket på... Jag fick kontroll igen! :) Jippie tänkte jag och buuuhää tänkte jag när magen och låren plötsligt rundat till sig rejält... Såhär kan jag ju inte ha det tänkte jag,  och efter att ha rådfrågat med min doktor J så trappade jag nu ner med lyckopillrerna för en vecka sedan...
Efter en helg med feber och hosta så vaknade jag nu upp med värsta ångestattacken... fasiken alltså, jag hade ju glömt hur stark olustkänsla som faktiskt kunde infinna sig i ångesten som jag idag får acceptera som en del av mig... Hatar den! Den som inte har känt den vet inte vad jag pratar om... Men jag vet att många med mig måste leva med den... Jag har alltid trott att jag har varit "stark" varit torr om fossingarna och haft huvét på skaft (nästan alltid :P) Men näää inte längre...

infria mycket positiva tankar

Det var inte igår jag skrev här, men jag kände att det kanske var dags att tömma mina tankar lite...

Julen passerade fint här hemma. Barnen fick klappar så att det räckte och blev över... nöjd var jag och glada var dem. Det var jag och min sambo, mina pojkar, bror med flickvän, mamma och pappa, en farmor och en låtsasmorfar.

 Mamma åkte på en välförtjänt långsemester på juldagen och det var då det började gå utför för min fina morfar. Min morfar blev sämre...Han var deprimerad sa de på sjukhuset, han orkade knappt öppna ögonen men han sa att han tappat gnistan... Han måste vilja själv sa läkaren, jag och bror min åkte upp till sjukhuset och försökte få morfar att äta lite. Morgonen därpå fick vi samtalet där vi fick veta att morfar blitt sämre...  jag och min bror satt vid hans sida med våra respektive den sista veckan i en sorgsen sal på SÖS. Lilla älskade morfar hade tappat gnistan... han den fina beresta konstnären, så klok och vis. Med sin frispråkighet och humor...  han hade många vänner han lärt känna genom åren. Nu behöver han inte lida mer...  morfar <3 Sa farväl till morfar idag bifogar en sång som speladas idag... till morfar <3 :
https://www.youtube.com/watch?v=CstV7P_wEH4

  Livet är kort och det gäller att leva här och nu!
Jag fick däremot åka till London på IT mässa... fasiken vad kul det var, insperarad och motiverad lämnade jag den fina staden som jag absolut kommer att besöka igen :) Då med shopping och turistplaner.
2015 har börjat både upp och ner... hoppas detta år kommer infria mycket positiva tankar och händelser...




kram/V

 

gör jag ALLT

Alltå i fredags gick jag hem med tårar i ögonen och en stor jäkla klump i halsen... När det handlar om ens barn så gör jag ALLT för att slå mig fram och hävda mitt barns rättigheter. Jag jobbar själv med barn och anser att barn är  det bästa vi har... VI som vuxna  måste förtusan skydda dessa små juveler trots dess olikheter. Vi måste se barnen med respekt och hänsyn för dess olikheter. Jag vill bara bedyra min lilla O som är en helt otroligt fin och unik liten kille.  ÄLSKAR!

 

Att vara eller inte...

Alltså JA... motivation saknas här och viljan ligger och pyr och jag måste fan ta mig i kragen till att börja träna... för tre år sedan var jag i ganska  okej form och sedan pajade min rygg totalt. Det är ca. 1 år sedan den sista op. gjordes och det har varit en lång väg tillbaka. Jag kommer förmodligen aldrig bli helt smärtfri men att våga ge sig på "vanlig" träning igen är något jag verkligen är redo för... skulle behöva en rejäl jäkla spark i min breda bak och tips och ideér på recept, upplägg på träning osv. Vill tillbaka!
Självförtroendet svackar när man inte riktigt haft förmågan att leva och göra vad man vill och frustrationen är nära när ryggvärken hugger... jag har nog överfört mycket på S då jag inte riktigt kunnat hantera mina känslor i ångest och depressioner... hur kan han han stå ut licksom? Brukar jämföra ett förhållande med en blomma... En blomma behöver vatten och näring för att blomma... den blommar inte alltid med den får inte torka ut. Fast nu i stunden när jag tänker på´t så handlar det om mig,mitt självförtroende, min självkänsla... för S finns där... den finaste, bästa individ jag vet... min vän i livet... min trygghet och min familj...
" opp och ner,ner och opp grisen gal i granens topp! Och en mus I vårt hus Svär och tuggar snus"
Jag är nog den grisen och S  är musen som svär och tuggar snus. Älskar S och uppskattar han mer än vad han nog kan förstå <3

 

Btw har Lilleplutt har återhämtat sig bra från operationen. Han är stark och har fått en betydligt klarare stämma :)