Att vara eller inte...

Alltså JA... motivation saknas här och viljan ligger och pyr och jag måste fan ta mig i kragen till att börja träna... för tre år sedan var jag i ganska  okej form och sedan pajade min rygg totalt. Det är ca. 1 år sedan den sista op. gjordes och det har varit en lång väg tillbaka. Jag kommer förmodligen aldrig bli helt smärtfri men att våga ge sig på "vanlig" träning igen är något jag verkligen är redo för... skulle behöva en rejäl jäkla spark i min breda bak och tips och ideér på recept, upplägg på träning osv. Vill tillbaka!
Självförtroendet svackar när man inte riktigt haft förmågan att leva och göra vad man vill och frustrationen är nära när ryggvärken hugger... jag har nog överfört mycket på S då jag inte riktigt kunnat hantera mina känslor i ångest och depressioner... hur kan han han stå ut licksom? Brukar jämföra ett förhållande med en blomma... En blomma behöver vatten och näring för att blomma... den blommar inte alltid med den får inte torka ut. Fast nu i stunden när jag tänker på´t så handlar det om mig,mitt självförtroende, min självkänsla... för S finns där... den finaste, bästa individ jag vet... min vän i livet... min trygghet och min familj...
" opp och ner,ner och opp grisen gal i granens topp! Och en mus I vårt hus Svär och tuggar snus"
Jag är nog den grisen och S  är musen som svär och tuggar snus. Älskar S och uppskattar han mer än vad han nog kan förstå <3

 

Btw har Lilleplutt har återhämtat sig bra från operationen. Han är stark och har fått en betydligt klarare stämma :)