Mina små guldklimpar... bråk, ret, tjat och sura miner är vardag men alltså det är tametusan mitt liv och hur jobbigt det än kan vara så älskar jag det...
Jag har insett att det aldrig kommer vara enkelt, veta vad som är rätt? Det är bara att glömma...
Jag är den jag är, jag försöker ändå förmedla det jag tror på, även om det inte alltid tycks nå fram, så tror jag ändå att de präglas och får med sig mina värderingar. Förhoppningsvis blir de så kloka att de får egna sunda värderingar . De har ju med sig en varsin ryggsäck som tynger lite... så hoppas det som packas i den blir lättare och roligare saker.
Det faktum som är... ÄR! Det är situationen som är jobbig men som sagt den är... och jag känner mig ständigt ambivalent i mina val men jag måste ändå försöka lita på mitt omdöme även när det baseras på magkänslan.
Jag kan ju inte med att skriva längre utan att nämna min kära mormor... alltså om hon ändå var här skulle allt kännas en smula lättare...saknar våra samtal... saknar hennes röst.... saknar hennes humor och hennes visdom. Hennes värme... huuuaaa... Hon är med mig, ALLTID!
Alltså det här med november är ju inte min muntraste tid, som det här inlägget kanske präglar...
Jag måste se framåt iaf. jul, ljus, paket... godis och tid tillsammans.
Det är väl snart dags att pimpa hemmet till första advent... önskar att jag och älsklingen får lite tid tillsammans snart... typ lite spa eller något! Efter jul är det också dags att börja planera sommar... tjoohoo!!
