ingeting och allting

Vaknade med tårar i ögonvrån igår morse efter att jag haft den mest verkliga osannolika dröm någonsin. Jag var på en kyrkogård och gjorde iordning mormos grav med rosa nejlikor(hon har inte ens en gravsten) så ska jag ta kort på graven och ser på bilden massor av människor från förr i tiden,spöklika varelser. Plötsligt ser jag mormor ligga iklädd i vitt linne avliden mitt bland alla gravstenar... jag springer fram och kramar om henne hårt, då viskar hon i mitt öra: Vickan behöver du något? Jag viskar tillbaka, mormor jag behöver dig! Jag vill att du ska vara frisk och komma tillbaka till mig! När jag vaknar upp tidigt på morgonen känns det som om jag verkligen pratat med henne, som hon är med mig i rummet... jag tänder upp lamporna då höstmörket och rusket utanför känns en aning obehagligt i situationen... Men i allt vardagslunk, där allt bara rullar på kommer hon till mig i drömmarna och jag saknar henne. HON fattas mig <3 O kommer och frågar mig varför jag gråter, jag svarar honom och han säger: men mamma om vi gör en ny mormor då? Jag säger att det går inte... Men om vi gör en mormor av en sten då? Tänk om livet vore så enkelt?

Ingenting tycks vara enkelt men det gäller ändå att se saker för vad de är och försöka göra det bästa utav det. Ingenting blir oftast som man tänkt sig men ibland får man göra sina val och gilla läget, även om ens tanke va någon annan från början. Jag vill ju gärna tro att allt har sin mening. Även om det känns som vissa saker inte alls är till en mening så kan man ändå lära sig något på vägen, kanske får man nya perspektiv på saker och ting och faktiskt lägger mer värde och uppskattning för det fina man redan har i livet.

glad mun men med lite ostruktur runt om bara...

Vissa dagar känns det som om man bara skulle vilja ta en trolleristav och hokus pokus trolla bort sig själv... till ett sagoland där allt bara var roligt, harmonsikt och klockrent! Inga dumma känslor, inga sjukdomar, inga bekymmer... bara att alla var glada inklusive jag och hade fullt med energi och själförtroende! Där jag alltid hade en famn att vila i och där bekymmer bara var ett minne blott!

Hösten är vacker om man tittar snabbt men med mörkret kommer även tröttheten... jag gillar inte att känna mig trött... energin räcker inte till med jobb, ungar och när orosmoment av sjukdommar gör sig påmint. Min reaktion blir känslomässig och som vanligt så är känslorna överallt... och ingenstans... Grytan bubblar över och här sitter jag, ensam! Eller inte helt ensam... två fina barn som fightas med varandra i rummet brevid... våfflorna i gärnet och spotify på hög volym... gamla låtar från "myyyyys" listan spelas som jag antagligen satt ihop i hjärtesorg  för länge sedan, för ganska mycket depplåtar... får nog byta till Abba eller något annat som piggar upp en lite istället. Kanske jag till och med blir på lite städhumör... brukar bli det av abba... :P

Men efter regn kommer sol säger de som vet... :)


Alltså O:s bld och känns ju som ett poträtt av mig... glad mun men med lite ostruktur runt om bara...

 Mormor <3

 

 

Tänkvärt:

Finns nog inga ord som kan beskriva min saknad

Vaknar oförskämt tidigt när jag egentligen bara behöver sova... tur att det finns tvätt, så att jag har något att göra :) Säger som min A: När det är vardag klockan sex är jag trött men när jag kan sova och vaknar klockan sex så är jag pigg! Det är ganska mysigt ändå att vakna tidigt, tända ljus, sätta på kaffebryggaren och bara ha sin egen tid som i vanliga fall är lika med obefintlig. Idag ska jag hem till mormor, första gången sedan hon gick bort... alltså hur mycket kan man sakna någon?Jag saknar henne... usch som jag saknar henne... behöver ju ha henne här! Hennes lugn, hennes godhet, hennes humor, hennes röst, hennes visdom... Finns nog inga ord som kan beskriva min saknad.

små mirakel...

Alltså den här veckan har susat förbi med många känslor och tankar...både för mig själv och i andras vägnar.
Min fina M har legat mig extra nära hjärtat denna vecka <3 En fruktansvärd mardrömsliknande historia kom henne väldigt nära inpå, hur ska man tackla något så ofattbart och hemskt? Det går inte att förstå? Jag tänker ofta på den tacksamhet jag känner för allt bra i livet, mina små!! Men tål en tanke till att livet och hälsan absolut inte är en självklarhet, så värdera och uppskatta den tid du har här och nu... inte alltid det lättaste i all stress och press men vafan... jag är så tacksam!
I går ringde min mamma... Hon var förtvivlad " Sös har ringt och dr. säger att morfar ligger på intensiven, han är medvetslös och har fått en stroke... vi får se hur han klarar natten" En timme senare ringer morfar och är väldigt förrvirrad och omtumlad men vaken och undrar såklart vartfan han är och vad som hänt? Mirakel finns alltså <3 Personalen på IVA var minst lika förvånade som vi var men änglar finns kanske, för min morfar hade änglavakt <3
En annan tanke är hur många chanser  en människa ska få att bevisa det självklara?