ingeting och allting

Vaknade med tårar i ögonvrån igår morse efter att jag haft den mest verkliga osannolika dröm någonsin. Jag var på en kyrkogård och gjorde iordning mormos grav med rosa nejlikor(hon har inte ens en gravsten) så ska jag ta kort på graven och ser på bilden massor av människor från förr i tiden,spöklika varelser. Plötsligt ser jag mormor ligga iklädd i vitt linne avliden mitt bland alla gravstenar... jag springer fram och kramar om henne hårt, då viskar hon i mitt öra: Vickan behöver du något? Jag viskar tillbaka, mormor jag behöver dig! Jag vill att du ska vara frisk och komma tillbaka till mig! När jag vaknar upp tidigt på morgonen känns det som om jag verkligen pratat med henne, som hon är med mig i rummet... jag tänder upp lamporna då höstmörket och rusket utanför känns en aning obehagligt i situationen... Men i allt vardagslunk, där allt bara rullar på kommer hon till mig i drömmarna och jag saknar henne. HON fattas mig <3 O kommer och frågar mig varför jag gråter, jag svarar honom och han säger: men mamma om vi gör en ny mormor då? Jag säger att det går inte... Men om vi gör en mormor av en sten då? Tänk om livet vore så enkelt?

Ingenting tycks vara enkelt men det gäller ändå att se saker för vad de är och försöka göra det bästa utav det. Ingenting blir oftast som man tänkt sig men ibland får man göra sina val och gilla läget, även om ens tanke va någon annan från början. Jag vill ju gärna tro att allt har sin mening. Även om det känns som vissa saker inte alls är till en mening så kan man ändå lära sig något på vägen, kanske får man nya perspektiv på saker och ting och faktiskt lägger mer värde och uppskattning för det fina man redan har i livet.