Neee nu får det tamefan vara nog med sjukt!!!

Helt sjukt vad mycket inomhus och sjuk man kan vara då... NU hoppas jag vi är på bra väg att bli helt friska... de senaste dagarna har jag städat tvättat rensat... "rastlööööös" Bort med det sjuka och lite till... två sopsäckar blev det, fast har nog 100 till jag kan fylla... 

Men efter två veckor hemma så ser jag fram emot att gå till jobbet, det brukar jag göra redan efter en helg hemma. Jag känner mig instängd hemma... Mamma hit och mamma dit, konflikter med och mellan barnen blandat med gos och mys. Men det är intensivt! Väldigt frustrerande många gånger. Men många gånger helt underbart också... blandade känslor helt enkelt..

Gäller bara att se de små sakerna och uppskatta det lilla tror jag...

Fy fan rättare sagt för att vara sjuk och inte minst för att barnen ska behöva vara sjuka... Första veckan var O sjuk, och när han piggnar på sig så insjuknar nästa och inte nådigt hur illa de mått. Som grädde på moset börjar jag må dåligt också. Såhär är det för alla men lite gnäll kan man väl få utlopp för tycker jag... 
Men nu när jag har fått det, utlopp alltså så får det vara nog, hoppas att piggna på mig/oss snabbt och få nya krafter till att ta nya tag!

Den här morgonvyn har jag varje morgon då jag går ner för backen hemma.
Förundras varje gång över hur många vackra nyanser himlen har, lite som livet!
Man kan aldrig förutspå livets gång, det kommer i många olika skeden,
med kärlek och sorg, framgång och förlust.

Detta träd går jag förbi  varje morgon,
tänkt att det är något vackert, robust och ståtligt med ekar just...
De har karaktär, har en historia med sig... är intressanta!
Likaså är det med människor... Alla bär på en ryggsäck, innehållet
i ryggsäcken präglar människan och gör den karaktäristisk...
Små saker i vardagen som får mig att reflektera, uppskatta,känna ... 
Gäller bara att se de små sakerna och uppskatta det lilla tror jag... 





 

Att göra ingenting kan faktiskt vara väldigt bra att göra ibland!!

Vart hemma  hela veckan med min lilla sjukling, alltså det är påfrestande. Dels att se min lilla vara sjuk såklart men även att inte jobba! Mitt jobb är så viktigt för mig, trivs så väldigt bra och det stimulerar mig. Förstår mig inte på folk som saknar arbetsmoral. 
Den här veckan har varit så lugn, mestadels inomhus, tagit ut O på promenader sovandes i vagnen, luft är ju bara bra för själen.Vi har lekt och myst, bara tagit det så jävla lugnt! 
 Tänker tillbaka i tiden,  för två år sen, då jag inte ens hade ro i själen att kunna sitta stilla, koncentrationen va helt nollställd och jag kände ett inre jagande. Vad jag jagade efter visste jag inte då, bara en frustration i en rastlöshet jag inte visste vad den kom ifrån... I DAG vet jag varför och jag vet vad jag jagade... 

"Underskatta inte värdet av att göra Ingenting,
av att bara ströva omkring alldeles ensam,
 lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra."

Om man inte vet var man ska är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommer fram.

Tro på sig själv är ju grunden till en bra självkänsla, min självkänsla har väl inte alltid varit den bästa dock. När jag går tillbaka i tiden är det väl så att min självkänsla egentligen aldrig varit den bästa. Men det handlar ju om att hitta sig själv och acceptera sig själv för den man är och det man är bra på.

 Mitt yrke handlar om att se det positiva och stärka det, utgå ifrån individen och att man är den man är, olikheter och mångfald! Ett förhållningssätt jag har överlag tror jag. Själv skyddar jag nog min dåliga självkänsla i att bygga upp en mur runt om mig så jag faktiskt inte behöver bli sårad eller känna mig misslyckad. Alla människor är olika och har olika behov, är bra på olika saker... Kan man inte bara få vara som man är... det är så svårt att se sina kvalitéer och faktiskt klappa sig själv på axeln och tycka att man är bra som man är... prestation, utseende, vikt... samhällsnormen som präglas av perfektionism om HUR man ska vara... för mig handlar det om något annat... 

Under många år var jag vilsen i mig själv, borta!! ångesten flödade och mitt JAG var jaa inte JAG...

Att hitta sig själv, sina kvalitéer, hitta något form av gillande i mitt utseende är och har varit en process, en livslång process... Det måste få ta tid!! Jag har nog en bit kvar men jag är på god väg...  

För att komma dit behövs det andrum... ro i själen, tid att reflektera, jag njuter av varje sekund av den tid och de stunder jag får för att vila hjärnan... bara pusta ut och fånga stunden... ladda batterierna! 

En vy som inte ger rättvisa åt verkligheten, rogivande!

Små detaljer som kan vara svåra att upptäcka men så fina,
gäller att se de små sakerna i vardagen som gör helheten  stor!! 

Broar en  symbol på målmedvetenhet, framtid,
något som håller än torr om fötterna... 

Tid att umgås med nära och kära...

I vackra rogivande miljöer... 

Med vänner som som får en att minnas vem man är,
blomma, bara vara sig själv!! 

Carpe diem

Barn tänker inte på den tid som gått eller den tid som kommer, 

De njuter av ögonblicket, vilket få av oss gör.

När allt känns grått så skiner solen...

Efter en dipp då ens glöd för saker och ting  nästan slocknade, då känslan av uppgiven och ensam fanns... rädslan av att förlora.... började solen att lysa. En dag med tid och utan måsten... samtal o bus med mina små... och en glimt av hopp och tro på framtiden... mycket kärlek som plåster på såren. 

 

bus...

Mammas tuffingar...

mitt stora hjärta...

som den tuffing han är...

mitt lilla hjärta...

åhh nej.. inga gummistövlar på... plask!!

bröder...

1...2... 3 och HOPP!!

Gung gung...

JUST BREATHE!!

En intensiv minst sagt energikrävande nyårshelg har det varit, med mina nära och kära i en lugn samvaro med middag och spel på menyn.
 Min lilla älskling är extremt mammig och har en personlighet som som är rent av explosiv... han  är så glad o go när han är på humöret att vara det... men dock lika intensiv och uppslukande när han har det humöret till. Han är världens finaste oavsett och min kärlek till honom är villkorslös, men i stunden som ensamstående så är det bara för mycket ibland. Jag vet att det är hårt att säga det men ibland känner jag att jag inte orkar! Är helt slut och ledsen, vill bara min lillas bästa men känner mig så otroligt otillräcklig och uppgiven... I hans värld är det jag och han och inga andra, det är han som håller  i fjärrkontrollen och styr... så ovetande om hur detta påverkar alla i hans omgivning. Min roll som mamma är att tampas med dessa konflikter och det känns som ett mindre världskrig här hemma ibland... så mycket vilja i en sådan liten kropp, men jag tänker vinna den här striden, med kärlek och tålamod och vettiga värderingar... han ska lära sig och det kommer han att göra!!! Som min vän skrev... JUST BREATHE!! 

Helt slut... mammas hjärta! 

Att vara mamma är den finaste uppgiften man kan få enligt mig, fast bland den svåraste... Alla dessa beslut, måsten, alla rätt och fel, att räcka till!! Det ständiga dåliga samvetet jag har och all den ork jag saknar ibland... Ens ego av att bara vara... fyy vad jag känner det behovet som i min värld är så gott som obefintligt. Men vad gör man inte för sina barn!! Mina barn är mitt allt och oavsett så tänker jag att kämpa... de behöver mig och jag måste lita på min känsla vad som är rätt och fel... och är så JÄVLA glad och tacksam för mina vänner, N speciellt som verkligen funnits där... och mitt hjärta S... Ni finns där och är SÅ glad för det!!! 

Ensam är inte stark... 

Ibland behöver man nog bara släppa ut känslorna till max... vara frustrerad, ledsen, utmattad... bara få vara det lite i alla fall... för att sen samla nya krafter och kämpa vidare... 

Dricka lite te försöka slappna av, lite musik och se till att
detta år ska fan bli ett år som  blir bättre än det förra!