Åt helvete för sent...

Aldrig kommer jag att förlåta dig, för du tog det allra bästa inom mig... 

Osäkerhet och tvivel... usch ibland får ens bakgrund, erfarenheter en att bara vilja fly... vissa val man gjort, INTE gjort påverkar hela ens liv fast man inte VILL!! och att man tror inte att det påverkar, att ingen märker, men när det går ut över den allra närmsta så måste man stanna upp och tänka till...  NU får det vara slut på det... 

Vill vara här och nu och njuta av allt fint och underbart jag faktiskt har i mitt liv, jag måste våga lita på, riva ner mina murar... öppna upp... Tro på mig själv och att jag gör rätt!! 

Jag har mina drömmar och de är inte orealistiska men det handlar mycket om att våga tro... 

Jag har min tro i att allt kommer att bli bra, jag  sa att 2011 skulle det hända något bra  och jag TROR att 2012 kommer det faktiskt hända något ännu bättre... 

Tro, hopp och kärlek... något för mig ju!! mitt måtto 2012!!

Att vara den man vill vara...

 

När någon man verkligen hållit/håller kär, blir gammal och inte nog med det... förändras, glömmer.. känns det sorgset i hjärtat. Hon finns där men ändå inte, hennes kärlek till mig har varit villkorslös och oändlig.  Hon har alltid funnits där och med sann kärlek stöttat, hjälpt och varit en trygghet för mig... Nu är det jag som måste jag finnas där för henne och stötta, hjälpa och ge henne den trygghet hon givit mig! Mormor är den bästa mest speciella person man kan tänka sig, för det är hon, väldigt olik och annorlunda någon annan jag någonsin träffat, en karaktär i särklass... Mormor har alltid visat på en styrka att vara "hård", tro på sig själv och inte ta skit från någon. Idag är hon allt annat än hård, och jag förstår att styrka handlar inte om att sluta sig och hålla känslorna inne. Styrka är att tro på sig själv och acceptera att man är den man är och att det är bra nog! Att visa känslor och känna med andra människor är en styrka, ödmjukhet och empati. Att ge av sig själv och våga... våga ta chanser, öppna upp är en styrka... att våga fråga, våga be om hjälp! Att göra sig sårbar! 

Att vara den man vill vara är att att vara sig själv!
Att då vara sig själv med den som får en att blomma,
växa, drömma är underbart!!! 

Hon glömmer och blandar ihop... Men hon vet och är så glad för min skull att jag träffat S... det är jag också, Han gör mig hel och får mig att vara den jag vill vara! Han är den finaste jag vet och han är så fin både mot mig och mina barn. Då vi är allihopa, VI och våra barn så fylls jag upp med en värme, glädje, trygghet och lust som  bara kan sammanfattas med harmoni och det jag saknat i mitt liv, vi tar det som det är här och nu i stunden och i stunden är jag så lycklig tillsammans med S. 

Min fina... 

Harmoni...

November är ju inte den roligaste månaden på året enligt min uppfattning, så grått,mörkt och ruggigt. Dessutom väldigt mycket att göra, både hemma och på jobbet!! Vi ska väl inte ens gå in på den julhysterin som alla eller iaf. väldigt många verkar hamna i... Glad ändå att jag inte är sådan! 
De senaste åren har verkligen varit omtumlande då alla känslor på gott och ont bara rivits upp och fart runt som på en byggarbetsplats, som behövts fixas och där allt ska falla på plats... och det har varit mitt jobb att fixa denna byggarbetsplats då som råkar vara mitt liv! Samtidigt som jag ska vara ensam mamma och jobba heltid... 
Jag ser mig själv som en ganska lugn och sansad person så men som håller mycket inom mig... Jag har alltid haft höga ambitioner, men i en situation då man är ganska ensam, ledsen och har så mycket man ska göra, VILL göra så tar det utlopp i stress tydligen. Min mage bråkar och ständigt värker, jag har svårt att varva ner och slå mig till ro... så VAD gör man? 
Jo man andas stannar upp och tänker... Vad vill jag? Vad är viktigt? 
Pratade med en kvinna... som jag vet har varit där jag är nu, en väldigt vis och klok människa, hon sa att du måste hitta något i din vardag att vila på... kunna andas o hämta energi från... 
Det har fått mig att tänka på vad är det som är viktigt i mitt liv, vad är det som får mig att orka? 

Mina fina barn, det är för er jag kämpar!! Älskar så!!

VÄNNER

Vad vore livet utan vänner? Under åren som gått har jag insett vilka som är mina sanna vänner och jag älskar er så !

Min fina som förändrat mitt liv så positivt,
ÄLSKAR enormt mycket!!

Musik, vad skulle jag gjort utan musik snacka om terapi...
och Melissa Horn hennes texter har hjälpt mig att bearbeta.

Natur och frihet... 

Promenader...

Det gäller att hitta sitt eget välbefinnande och se till vad man har!! Vad är viktigt för dig och  fokusera på det och dem som verkligen får dig att blomma!!! 

Tid, kärlek och trygghet!

"Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut 
Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring 
Det fanns en kärlek men den har brunnit ut 
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut 
Du säger att du minns och att det känns som igår 
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg 
Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt 
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen 
Jag gav upp för länge sen 
Jag gav upp för länge sen 
Du är kvar med samma folk, kvar med samma man 
Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder 
Blir glad av samma rus, som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus 
Det är att leka med eld när du drar upp det här igen 
För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen 
Det finns ingen att behaga, inget att förklara 
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen 
Jag gav upp för länge sen" Hanna av Melissa Horn


Träffande text... Alla hennes låtar träffar mig  mitt i prick, och har hjälpt mig!

Harmoni är något jag söker, lugn och ro... med mina barn, med mina nära och kära. Vet inte om det är åldern eller om det är ens habitus som gör att man kan sätta saker i perspektiv till varandra, jag orkar inte bry mig om vad andra människor tycker och tänker om mig i mina beslut om vad jag anser är rätt eller fel... Ingenting här i livet är svart eller vitt, även om vissa tycks tro det och inte kunna känna av gråskalorna däremellan. Visst kan människor förändras, fast vissa kanske har mer att visa innan de förtjänar tillit och förtroende. 

Jag har också förändrats, jag har hittat mig själv igen... Jag behöver inte bevisa det utan jag bara vet att jag hittat hem... och JAG behöver inte ta skit eller moralsnack från någon som inte har belägg för det, och vet ni??  det känns så bra... Jag ser, jag hör... Jag vet vad jag vill och vad min magkänsla säger... INGENTING är rätt eller fel, svart eller vitt! Ta inget eller ingen för givet och uppskatta det du har och dem som finns där, ge din tid, din energi, din känsla till dem som faktiskt förtjänar det... 

Varför måste man bli nåt när man redan är så mycket!

Ibland så vet man varken ut eller in och idag är det nog ibland. Just nu är det som om tankar, känslor och hormoner rörts om till en oändlig röra och jag vet varken ut eller in känns det som .
 Konflikter har vart veckans dilemma då jag känt mig missförstått, trött och sjuk dessutom. Konflikter som jag tur är har försonats med då jag verkligen hatar konflikter, men ibland är det ett onödigt måste för att få utlopp för känslor och  spänningar. Behöver man en axel att gråta på så kanske man inte är mottaglig för att den axeln försöker hitta lösningar till svar, även om det är i välmening...  kanske en kram kan vara stundens lösning. 
Tror att andra saker inom mig påverkar mitt känsliga jag för tillfället... men hoppas det blir lättare snart även om vissa saker är "lätta" att göra så känns det allt annat än lätt att göra... 
Även om veckan känts grå och att höstens granna färger bleknat så hade jag en mysig lördag med mycket mys och ett väldigt spännande och lyckat biobesök... Och optimist som jag faktiskt är så tror jag ju på ödet... det som är menat att vara blir... livet är ju lite upp och ner och fram och tillbaka... och jag vill bara bort och förändra och utveckla så fort något känns motsträvigt.... Fast så återigen så tänker jag, det som är menat att vara blir! Jag har så mycket bra i mitt liv, det handlar bara om att se till det man har och lägga fokus på det... så blir allt bra!

Ensamheten har den stora fördelen att man slutar fly från sig själv.

 Att vara,leva ensam har varit så himla nyttigt för mig,  vilja att träffa någon har såklart funnits men jag har inte varit redo, då jag haft fullt upp med att hitta mig själv igen efter att varit vilsen under flera år. Det är inte som ordspråket att ensam är stark, absolut inte MEN som man säger att helvetet är att vara ensam och himmelriket är att kunna vara det. Jag har lärt mycket och jag har definitivt blivit stärkt i att vara själv. Det bästa av allt är att jag har hittat mig själv igen, nu är jag redo att dela mitt liv med någon igen och känner att jag hittat han som jag vill göra det med. 


Men att vara en ensamstående mamma är "ensamt" då man inte har någon som backar upp en då ens måsten kör i hop sig, i frågor man inte vet vad som är det bästa... kan det vara skönt att ha någon att bolla med, någon som bryr sig och känner samma ansvar för att göra det rätta... då man känner att tid till egenvård såsom träning och vila skulle vara på sin plats saknas, tid att kliva ur rollen som mamma för en stund och göra roligheter med vänner och ens hjärta.  


Samtidigt som mitt liv som ensamstående mamma är berikande och lärorik, jag får ta del av mina pojkars liv fullt ut, uppskattar varje sekund, får perspektiv på vardagens gråa tristess och tar ingenting för givet... Vad vore livet utan mina barn... INGENTING... vilka är det som ger mig lust och ork, det är ju faktiskt pojkarna! Jag kämpade enormt för att sätta de till världen, allt som allt har jag haft 10 missfall och jag vet sorgen och saknaden efter ett barn...Kan bli ledsen då jag tänker på att vi skulle vart två om att dela deras uppväxt och nu är det inte så... men i min frustration ligger ändå en glädje i att de är MINA och att jag har  den ära att få vara deras mamma. Tänk va?? Jag är mamma, två små liv som är en del av mig! Jag har känt den känslan av att få ett positivt besked på en sticka till att känna deras sparkar i magen till det första mötet, se de växa och utvecklas.. Tiden går så himla fort och jag tar ingenting för givet!!! 

Gammal vänskap rostar aldrig...

Har nog kommit fram till att vår och höst är de bästa årstiderna då solen lyser och det är friskt i luften och inte alltför kallt... speciellt en dag som denna. En ledig måndag tillsammans med A och sen fin besök av en kär fin vän L som jag inte träffat på så länge... dessutom E 4 månader som jag träffade för första gången och söta lilla Mini som jag vaktade under min föräldraledighet med O. Lustigt med hundar att de minns... Hon blir alltid lika glad av att ses och viftar glatt på sin pyttelilla svans... 


Jag var 14 år och en ny tjej började i min skola... En ganska tuff och kaxig sådan. Vi presenterade oss vill jag minnas, hon frågade vad jag skulle göra och jag skulle åka någonstans vill jag minnas och då sa hon att hon hakade på... Sen den dagen hängde vi ihop alltid!! ... och även om våra dejter blivit färre med åren är  L en vän som ligger mig nära hjärtat ... en sådan social, öppen, pratig, mjuk, tuff, rolig fartfylld tjej.... Så roligt att träffas efter så många  månader och att det känns som det var igår... 

Min fina vän L tillsammans med hennes helt otroligt söta E 

Jag och A... villkorslös kärlek 

En mysig lunch med hjärtat 

Min stora kille 

Blev förälskad i denna lilla vackra varelse, så pussvänlig 

Mini... min kompis som jag passade väldigt mycket under min föräldraledighet 

I krig och kärlek är allt tillåtet.

Denna helg har varit en mysig av många mysiga helger tillsammans med min fina S och hans helt underbart söta och charmiga X... Jag fick ha lite egentid tillsammans med A då vi var i Globen och tittade på Batman live... Jag blev en aning besviken då mina förväntningar var stora, men A var jättenöjd och det är ju det som är huvudsaken. Vidare så blev det myyys hela kvällen med mina hjärtan, lilleman hade sleep-over hos mormor där han blev omhuldad och bortskämd såklart. 

 Påväg in till föreställningen.

På Mc´donald efteråt. 

Träffade S i februari i år, från första stund kände jag för honom... vi har haft något speciellt från första stund och han är speciell... Han är den finaste av de finaste i mina ögon... Sedan februari har jag vetat, från den dagen jag träffade S  första gången har det bara varit S mitt hjärta slagit hårt för...Jag har alltid sagt att man vet att man träffat rätt om det känns rätt till hundra procent och man saknar tvivel... Att älska någon oavsett vad är äkta kärlek... Och vårt förhållande har haft sina prövningar men vi hittar ständigt tillbaka och...

Min Fina

Fina vid spisen... 

Människor är som pusselbitar, det finns alltid två som passar ihop.
Tror S är min pusselbit!!

Ingenting är lovat, ingenting är försäkrat bara detta att just nu är vi tillsammans och det är det fina… Det är som ett frö, vi låter det sakta gro och växa, det behöver mycket näring och jag hoppas det växer och blir den vackraste blomman! 

Livet är ingenting utan vänskap.

En vän är den som vet allt om dig och ändå tycker om dig

Är verkligen glad att jag har mina vänner... som har funnits där i vått och torrt... Klart man har många kompisar och några vänner. Men i jobbiga situationer så är det de som finns  där, ens vänner, som säger rätt saker, SER, uppmuntrar, ger en perspektiv,får en att glömma för en sekund, får en glad... 

Under livets gång träffar man på personer som verkligen gör intryck och avtryck... vissa träffar man mer än andra... men vissa finns där bara... 

N är en person jag känt sedan småbarnsben... jag bodde bredvid en  kyrka... där hon gick på någon verksamhet, där var vårt första möte, sedan visade det sig att vi skulle följas åt från åk. 1 till studenten... Känns som vi vet allt om varandra och hon kan läsa, känna av mig i alla situationer och  hon påminner mig om vem jag är, med minnen på både gott och ont! Hon är en underbar person med mycket humor och integritet... mycket kärlek till henne. 

M är min soulmate, föredetta kollega som jag nu inte träffar dagligen men som finns i mina tankar dagligen, Hon är så varmhjärtat och ger mig en så otrolig trygghet och värme, som en storasyster som jag kan anförtro med allt. Hon finns där, förstår, och stöttar... Älskar till döds!! 

L min lilla vän med sitt stora hjärta, vi har inte känt varandra länge med här kan vi spegla intryck och avtryck och personkemi... vänskap för livet!! 

S min barndomsvän... S och jag är lite av varandras motpoler men har en dragningskraft just därför och en balans i vår vänskap... Vi har alltid roligt och o en förståelse för varandras liv... Fina S <3

J i 13 år har vi känt varandra, mer familj så och gudmor och faster till mina barn... <3 

Men har även underbara kollegor som funnits där... C en svår nöt att knäcka men när hon väl va knäckt så visade sig nöten vara av bästa kvalitet... 

Är berikad med många fina människor i mitt liv... dessa är bara några... Några som funnits där  

vänner som träder in när övriga världen träder ut.  Har många fler vänner som jag inte givit plats här just men som finns i mitt hjärta!! 

          N och Jag 

                                           M

        L och jag

                                                   S och jag

    J och jag... 

"Lögner fungerar därför att omgivningen så gärna vill tro på dem."


Eller inte... Är så jävla fullkomligt less på lögner...  Jag slutar aldrig bli förbluffad över hur gränslösa och sjuka hans lögner är/blivit... Vet inte om jag någonsin kommer förstå, men en sak är säker, är så glad över att han hålls på distans och att jag kan se det med andra ögon idag... Köper inte något av vad han säger... 


Men att jag präglats av alla lögner är nog inte så konstig... För mig att känna tillit och förtroende till någon, då mest menat för killar är något jag verkligen fått arbeta med. Att ord inte bara är ord utan även kan betyda något mer... Även att jag kan vara värd att älskas och att någon faktiskt kan ha genuina avsikter och känna för mig, detta är inte heller någon självklarhet.  


Självförtroende har jag nog till viss del nu då jag vet att jag kan, och klara av saker och ting på egen hand... Tar jag mig an saker så slutför jag dom. Jag har alltid haft ambitioner och jag ser oftast till att slutföra och prestera... Bara det att jag lyckats ta mig ur ett destruktivt förhållande, avklarat en lärarexamen, har ett heltidsjobb som jag älskar, ensamstående heltids mamma, bostadsrätt, hyfsad ekonomi  "klarar mig bra i af"... Självständig helt enkelt! Gör ju att självförtroendet får sig en skjuts... tron på mig själv finns nog... 


Vidare är ju självkänslan något helt annat... Utseendet... känslor... usch o bläää jobbigt det där!! Mitt utseende är nog bara att acceptera, ser ju som jag gör men tycker ärligt inte om det jag ser. Förut trodde jag att det hade med min vikt att göra... gick upp ca. 25 kg då jag mådde dåligt, jag brydde mig inte... men med 25 kg minus så förstår jag att självkänslan inte alls satt i vikten... Ser mig fortfarande på samma sätt konstigt nog även om att jag kan se en skillnad...

 Poserar lite i bikini... Gålö sommaren 2011

typ 20 kg tjockare sommaren 2009 (har vart tjockare än det här ska tilläggas)

Kopplar nog självkänslan till känslan inom mig... och detta speglar nog mig långt tillbaka till barndomen... vilket nog präglar ens val och ens självskattning genom åren. Att stanna i ett förhållande som ändå var så pass destruktivt   så många år var ju inte av kärlek dessvärre, har nog med min dåliga självkänsla att göra. Alla människor behöver positiv bekräftelse så är det bara... Så det är det jag försöker föra vidare till mina barn... 

Min lilla sjuka kille

När ens barn är sjuka så vill man ju såklart inte göra annat än att trolla bort det onda!! Min lilla A är så risig och han har ont i hela kroppen, febrig och är alldeles yr... Konstigt att det kan ploppa upp på en sekund. I lördags så var han pigg som vanligt och med ett andetag så blev han verkligen jätte jätte dålig. Hoppas min lilla prins kvicknar till lika snabbt som han insjukna... mammas hjärta!!

Själv har jag en otrolig hösttrötthet just för tillfället, tycks kunna sova hur mycket som helst vilket inte är likt mig. Men med rubbad nattsömn, mycket som snurrar i skallen... så är kanske inte det så märkligt egentligen. Tar tillfälle i akt med den ångestladdade VABBEN att vila och slöa mer än någonsin.... En utmaning för mig minst sagt som annars förespråkar effektivitet och att ta tillvara på minsta lilla sekund. Vila och slöa och inte gör ett skit känns som bortkastad tid men nu har jag insett att den bristvaran hos mig var välbehövlig.... får en att få lite perspektiv då man inte gör något speciellt utan bara ÄR... Återigen blir jag en aning djup men uppskatta det lilla... och va rädd om det du har och uppskatta det!! 

A frågade om sin pappa i dag igen... han har inte pratat om pappa sen han träffade honom för 3 månader sen... Han frågade om han aldrig skulle får träffa honom igen? Vad svarar jag... Jo men någon gång kanske, men jag kan inte säga när och jag kan inte lova... Tänker du på pappa? JO svarar A... Jag vill säga till honom att jag tappat 4 tänder och att jag vill ha tillbaka mitt svärd som jag glömt där. 

Fyy vad han missar... hans förlust såklart men han missar sina barns uppväxt... skolstarten... tappade tänder... ALLT!! Detta går inte att ta igen ju... MEN jag är så otroligt tacksam att jag är där och får ta del av allt sånt!! Jag kommer aldrig svika och jag gör mitt bästa... jag kan aldrig ersätta hans frånvaro dock men på något sätt kompensera och berika deras liv med andra saker... 

Sjukdomar hit o dit...

Helgen är snart slut och den ena sjuklingen avlöses med den andra, småbarnsförälderns kamp helt enkelt... VAB

Blev faktiskt en aning orolig i går när A blev jätteledsen och hade smärtor i bröstkorgen, tankarna om vilken åkomma han hade susade runt om i skallen. Är ju lite förnekande hyprokondisk av mig, befarar alltid det värsta, och jag har minst sagt själv vart drabbad både av det ena och det andra... 

Så när barnen blir sjuka "på riktigt" så blir jag oftast ganska rädd... jag visar det inte på ytan, då mitt sansade jag är ganska cool, hanterar oftast stressade, jobbiga situationer med ett lugn även om mitt hjärta slår i 380... Så igår var det en otrolig lättnad att mina fina S var här och tröstade och lugnade... kändes så skönt att för en gång skull inte vara ensam i den situationen.. 

 Älskar mina pojkar villkorslöst... lika mycket såklart, men jag har olika förhållningssätt gentemot pojkarna, rätt eller fel?? vad vet jag...

De är två helt olika individer med olika behov och har trots att de har samma mamma och pappa helt olika bakgrunder med sig i bagaget... 

A är en otroligt smart, mjuk, lugn kille.. Han har  vart med om saker som ingen liten kille skulle behöva uppleva... detta har präglat honom och han har en oro, ängslan inom sig som till en viss förstärks i hans personlighet, han har alltid varit försiktig och rädd av sig. De första åren växte han upp med mig och pappa... Pappa var en viktig person i hans liv.. en person som svek och försvann. A är trots det en väldigt snäll och en social kille som nästan alltid är glad. Han är en "storebror" och  jag förväntar mig nog oftast det av honom, att han ska veta hur man ska bete sig och vara en god förebild..Även om min lilla kille behöver få känna sig liten och omhändertagen samt "busig". Jag  har en tolerans och en förståelse, så när  han påvisar trots och frustration...  tacklar jag nog det med ett lugn... Barn präglas av sina föräldrar och jag kommer aldrig försöka ändra på hans sätt utan mer mitt eget förhållningssätt som mamma.. det är jag som är vuxen och det är mina värderingar som präglar honom... Men det är inte alltid lätt då ens ork tryter och när man alltid är ensam  om saker och ting... 

O är motsatsen av A kan man nog säga. Förutom att han  oftast är väldigt glad han med och väldigt social. Han är ett energiknippe som är mycket av allt, ett humör som heter duga. Han är helt orädd och gränslös och har en vilja inom sig att jag kan! Han tar plats helt enkelt!! Till skillnad från A så har O inte vuxit upp med en pappa och han känns nästan bara som min egen...

Mina pojkar är världens bästa och ger mig allt... kärlek, glädje och lycka.... fast lika glad jag blir av dem lika galen kan jag ju bli! Oj oj oj... då är jag inte alla gånger så pedagogisk som jag är på jobbet... phuu! Men vad är det man säger skomakans barn har inte alltid de bästa skorna. 

Känner mig ofta otillräcklig som mamma, tror man vill så mycket men ens ork och tid brister samt samvetet av att man vill samtidigt som ens egna behov för tillfälligt nästan sätts helt åt sidan ... vilket gör att man kan brista ibland... Men man är ju inte mer än människa, och jag tänker på listan jag fick av N, det är mänskligt att fela. 

Vi har sett en reklam om Batman showen i globen sedan i somras... men av någon anledning har jag inte bokat biljetter dels för att de kostar en ganska stor peng sedan att jag tänkt bokar det senare. Hur som helst sa A till mig igår: När min pappa blir frisk ska vi se på Batman på riktigt (han menade denna show då). Mitt hjärta brister då jag vet att pappa inte mår bra nu och vet inte om/när han kommer göra det, 3 månader sedan vi hade kontakt med honom... Jag tog mig i kragen och bokade två biljetter till A och mig, det är lite vår tid mamma och A tid då vi går på bio/teater, den tiden är guld värd då jag barakan rå om min stora lilla pojke och bara SE honom utan konkurrens från lillebror som annars roffar åt sig mig till stor utsträckning. Ser fram emot Batman i Globen på lördag... Mys!! 

Storebror och lillebror

hösttrött....

Lillskrutt ringdes hem från förskolan härom dagen. Jag är inne på tredje vabdagen och samvetskänslorna för mitt plikttrogna jag finns, men jag vet att mina underbara kollegor fixar det!! Själv känner jag mig helt utmattad, jag är så otroligt trött utan dess like... Måste vara hösten, jag kan inte låta bli att njuta av höstens alla vackra färggranna färger... den friska luften och lukten av frost, undran är ju då varför hösten skulle få en så trött? 

 Frost...

 Massor av höst... 

Vackra fina trötta höst!! 

Jag blir ju inte mindre trött  av att få en påminnelse av hur barnens pappa dykt upp hos sin syster... i ett mindre bra skick... Jag vet hur det ligger till, och idag är jag ändå så pass stark att jag kan slå ifrån mig det. Det är faktiskt inte mitt ansvar eller mina skyldigheter... Jag kan bara beklaga, dessvärre är situationen som så nu... En sorg jag bearbetat, en process som jag gått igenom ... Men vad kan jag göra? Jag har gjort mitt val, jag har försökt hjälpa om och om igen, men jag har insett att jag måste släppa taget, jag kan inte hjälpa. Han är vuxen och fått alla chanser till att få hjälp, men vill han inte så finns det inget någon kan göra för honom. Han har sin familj och det är upp till dem vilken relation de vill ha med honom... 

Jag har haft några trötta, slöa soffdagar med mycket gos tillsammans med mina guldklimpar! Nu vankas det helg och jag hoppas på att spendera den tillsammans med mitt hjärta. En människa som jag älskat sedan dag ett, även om vi haft våra frågetecken så känner jag en sådan trygghet med honom, Han ser mig! Jag är mig själv med honom och han är en helt varmhjärtat och naturlig person... Med  S ser jag framtid. 

Måsten... beslut och ansvar

Grubbla inte över sånt du ändå inte kan påverka...

Se möjligheterna...

Uppskatta det lilla i vardagen...

Var glad för det du har...

Behandla andra som du själv vill bli behandlad...

Några "måtto" som jag har med mig, inte alltid lätt att leva efter då motgångar, tankar och känslor finns... Jag som person ses nog som en ganska lugn och trygg person, är en aning rastlös i själen och förändring är något  som är positivt... Ibland handlar det bara om mig... ibland om fysiska saker och ibland om praktiska... 

Frågan jag oftast kämpar med är... vad är bäst?? Rätt och fel? Är det bara min syn...uppfattning.. och är det den sanna verkligheten.   

Just nu som ensamstående, försöker jag fatta rätt beslut angående allt egentligen... det kan handla om barnen, mig eller andra saker... Beslut och ansvar!!! 

De senaste åren har bestått mycket om beslut, val och ansvar.... Måsten!! "Du måste vara stark!! För barnens  skull"... Fokus på måstena... inom mig har jag varit i ett känslomässigt kaos som varken vetat ut eller in!!

Men med stöd från mina Vänner... <3 så har jag lyckas vara stark... 

Igår fick jag av min Fina fina vän N en lista...


Som person har jag rätt att: 

1. Att både känna och uttrycka mina känslor.
2. Att få respekt för vad jag tycker och känner. 
3. Att berätta om mina behov för någon även om den människan inte bryr sig. 
4. Att få mina behov betraktade som lika viktiga som andras. 
5. Att själv ta ansvar för vad jag gör och eventuella konsekvenser. 
6. Att ibland ställa krav på andra.
7. Att vara som jag är och tycka om mig själv. 
8. Att säga "nej" utan att känna mig självisk. 
9. Att bli behandlad med respekt. 
10. Att be om hjälp och vänskap. Jag kanske inte alltid får det, men jag har rätt att fråga. 
11. Att ibland vara ologisk.
12. Att göra misstag.
13. Att ändra mig. 
14. Att säga "jag vet inte". 
15. Att säga "jag håller inte med". 
16. Att säga "jag förstår inte". 
17. Att utvecklas, lära nytt och förändras. 
18. Att må bra fast andra mår dåligt.

Listor är bra!! Speciellt bra listor!! Vissa punkter har jag markerat med grönt därför de är precis det jag jobbat med under åren och 11-13 är verkligen det  jag känner passar in i mitt liv nu...


Men för att orka med Allt... att vara en bra mamma, göra ett bra jobb... må bra i sig själv... MÅSTE man få släppa alla MÅSTEN.... och bara andas... stanna upp njuta av sånt som får en att bara vara.... ladda batterierna. 


För många finns "egentid" inbakat i vardagen...  för mig handlar även det om planering... om så bara för några timmar i månaden...men oj vad det lilla kan göra mycket...  

Det är konstigt egentligen hur ens liv ska bli… Ambitioner, förhoppningar, drömmar, ja allt…

Detta är tankar jag skrev ner... då jag tagit mig ut, detta var mitt fokus... 

När jag var 16 år vem var jag då? Och vem är jag nu?! Jag har två fina pojkar nu och det hade jag inte då… men att ha offrat så mycket av sig själv till någon som faktiskt inte offrat något för mig känns så jävla meningslöst. Jag önskar att någon bara kan älska mig och tycka om mig och vara villig att ge av sig lika mycket som jag… Jag känner mig så otroligt ensam även fast jag nu mer en någonsin har sett vilka fina vänner och familj jag faktiskt har och som finns där för mig och ställer upp i vått och torrt, gud vilken jag kärlek jag känner för er! Hur kan jag någonsin ha försummat er så, all min energi har gått åt till att må dåligt och levt i någon annans missbruk och mina tankar har inte varit rationella. Jag kommer må bra och jag vill må bra, jag vill fortsätta utvecklas, ha ambitioner, mål och inte minst drömmar… inte någon ska ta ifrån det från mig mer… Jag behöver vara stark för min skull och främst för mina barn skull. All kärlek åt mina pojkar, mamma älskar er så mycket och ni ska ges möjligheter och ha drömmar och bli självständiga förståndiga pojkar som ska kunna leva ert liv som ni själva vill! Jag ska göra allt som står i min makt att försöka ge er det! 

Höst i parken..

Att vara i nuet och att njuta av det lilla... En vacker solig frisk dag, ingen stress, bara jag  och mina pojkar! carpe diem  en klyché men ibland så är det ett måste!!! Efter en lång promenix och en mysig tripp till parken, fick O övernatta hos mormor och A fick göra mig följe och ha en egen mammastund, inget A är van vid men myspys... <3