hösttrött....

Lillskrutt ringdes hem från förskolan härom dagen. Jag är inne på tredje vabdagen och samvetskänslorna för mitt plikttrogna jag finns, men jag vet att mina underbara kollegor fixar det!! Själv känner jag mig helt utmattad, jag är så otroligt trött utan dess like... Måste vara hösten, jag kan inte låta bli att njuta av höstens alla vackra färggranna färger... den friska luften och lukten av frost, undran är ju då varför hösten skulle få en så trött? 

 Frost...

 Massor av höst... 

Vackra fina trötta höst!! 

Jag blir ju inte mindre trött  av att få en påminnelse av hur barnens pappa dykt upp hos sin syster... i ett mindre bra skick... Jag vet hur det ligger till, och idag är jag ändå så pass stark att jag kan slå ifrån mig det. Det är faktiskt inte mitt ansvar eller mina skyldigheter... Jag kan bara beklaga, dessvärre är situationen som så nu... En sorg jag bearbetat, en process som jag gått igenom ... Men vad kan jag göra? Jag har gjort mitt val, jag har försökt hjälpa om och om igen, men jag har insett att jag måste släppa taget, jag kan inte hjälpa. Han är vuxen och fått alla chanser till att få hjälp, men vill han inte så finns det inget någon kan göra för honom. Han har sin familj och det är upp till dem vilken relation de vill ha med honom... 

Jag har haft några trötta, slöa soffdagar med mycket gos tillsammans med mina guldklimpar! Nu vankas det helg och jag hoppas på att spendera den tillsammans med mitt hjärta. En människa som jag älskat sedan dag ett, även om vi haft våra frågetecken så känner jag en sådan trygghet med honom, Han ser mig! Jag är mig själv med honom och han är en helt varmhjärtat och naturlig person... Med  S ser jag framtid.