Blev faktiskt en aning orolig i går när A blev jätteledsen och hade smärtor i bröstkorgen, tankarna om vilken åkomma han hade susade runt om i skallen. Är ju lite förnekande hyprokondisk av mig, befarar alltid det värsta, och jag har minst sagt själv vart drabbad både av det ena och det andra...
Så när barnen blir sjuka "på riktigt" så blir jag oftast ganska rädd... jag visar det inte på ytan, då mitt sansade jag är ganska cool, hanterar oftast stressade, jobbiga situationer med ett lugn även om mitt hjärta slår i 380... Så igår var det en otrolig lättnad att mina fina S var här och tröstade och lugnade... kändes så skönt att för en gång skull inte vara ensam i den situationen..
De är två helt olika individer med olika behov och har trots att de har samma mamma och pappa helt olika bakgrunder med sig i bagaget...
A är en otroligt smart, mjuk, lugn kille.. Han har vart med om saker som ingen liten kille skulle behöva uppleva... detta har präglat honom och han har en oro, ängslan inom sig som till en viss förstärks i hans personlighet, han har alltid varit försiktig och rädd av sig. De första åren växte han upp med mig och pappa... Pappa var en viktig person i hans liv.. en person som svek och försvann. A är trots det en väldigt snäll och en social kille som nästan alltid är glad. Han är en "storebror" och jag förväntar mig nog oftast det av honom, att han ska veta hur man ska bete sig och vara en god förebild..Även om min lilla kille behöver få känna sig liten och omhändertagen samt "busig". Jag har en tolerans och en förståelse, så när han påvisar trots och frustration... tacklar jag nog det med ett lugn... Barn präglas av sina föräldrar och jag kommer aldrig försöka ändra på hans sätt utan mer mitt eget förhållningssätt som mamma.. det är jag som är vuxen och det är mina värderingar som präglar honom... Men det är inte alltid lätt då ens ork tryter och när man alltid är ensam om saker och ting...
O är motsatsen av A kan man nog säga. Förutom att han oftast är väldigt glad han med och väldigt social. Han är ett energiknippe som är mycket av allt, ett humör som heter duga. Han är helt orädd och gränslös och har en vilja inom sig att jag kan! Han tar plats helt enkelt!! Till skillnad från A så har O inte vuxit upp med en pappa och han känns nästan bara som min egen...
Mina pojkar är världens bästa och ger mig allt... kärlek, glädje och lycka.... fast lika glad jag blir av dem lika galen kan jag ju bli! Oj oj oj... då är jag inte alla gånger så pedagogisk som jag är på jobbet... phuu! Men vad är det man säger skomakans barn har inte alltid de bästa skorna.
Känner mig ofta otillräcklig som mamma, tror man vill så mycket men ens ork och tid brister samt samvetet av att man vill samtidigt som ens egna behov för tillfälligt nästan sätts helt åt sidan ... vilket gör att man kan brista ibland... Men man är ju inte mer än människa, och jag tänker på listan jag fick av N, det är mänskligt att fela.
Vi har sett en reklam om Batman showen i globen sedan i somras... men av någon anledning har jag inte bokat biljetter dels för att de kostar en ganska stor peng sedan att jag tänkt bokar det senare. Hur som helst sa A till mig igår: När min pappa blir frisk ska vi se på Batman på riktigt (han menade denna show då). Mitt hjärta brister då jag vet att pappa inte mår bra nu och vet inte om/när han kommer göra det, 3 månader sedan vi hade kontakt med honom... Jag tog mig i kragen och bokade två biljetter till A och mig, det är lite vår tid mamma och A tid då vi går på bio/teater, den tiden är guld värd då jag barakan rå om min stora lilla pojke och bara SE honom utan konkurrens från lillebror som annars roffar åt sig mig till stor utsträckning. Ser fram emot Batman i Globen på lördag... Mys!!
Storebror och lillebror
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar