Höstmys och fika med fina vänner tycker jag är alla tiders!

Höstmys och fika med fina vänner tycker jag är alla tiders! 
 Jag var hos sjukgymnasten igår och min oro om att jag ska kunna börja jobba igen om två veckor är nog inte helt obefogat... fy vilken värk jag har i benet. 
 Men jag är hoppfull nu när jag äntligen kan börja med sjukgymnastik. Det är en lång rehab och hon menade att promenera är bland det bästa jag kan göra... Så efter lämningen på förskola/skola träffade jag upp J, vi fikade, pratade och promenixade. 
Även om benet värker så är jag överlycklig över att kunna GÅ! En sådan självklarhet för de allra flesta, men för två månader sedan kunde jag inte gå mer än några meter. 

Mysfika i höstmörkret!

Bus, egen vilja och trots påväg till förskolan!

Fina magen... inte lika säker på att J är så glad i magen
längre, hon väntar mest på att bebben ska komma ut! 

Nää!  Nu jävlar ska jag bli bra... och snart kan jag börja jobba och snart kommer Js och Ns bebbe... :) Många bra saker att se fram emot... 

Himla skön låt det här med! LYSSNA!

Några konstaterande är att det är att:

Några konstaterande är att det är att: 

Jag ruttnar på att vara sjukskriven och jag längtar till jobbet, hoppas sjukgymnastiken gör sitt nu och att jag blir mitt gamla JAG! Apropå gammal... hmmm... Jag är så pass gammal att jag har en unge i skolan... 

Kom till insikt i dag om OJ! vad han har vuxit... fast ryggsäcken han har är större... 

Ett annat konstaterande är att NU är det höst och att den är vacker... mysiga filmkvällar, tända ljus och äppelpaj! Sen blir det grått... :) 

LYSSNA! Bra låt... bra text!

Jag börjar snart att klättra på väggarna...

Jag börjar snart att klättra på väggarna... jag vill bara bli helt bra och börja jobba snart! Inte nog med det är att typ ALLA verkar leva sådana sunda och hälsosamma liv med träning och mat och med allt vad det nu innebär! 

I dagsläget en aning sned och i otrim... typ som elefanten men det är långt kvar till beach 2013...  

Jag som gör ett tappert försök till att hitta balansen helt enkelt... Med det menar jag ett inre välmående, både rent fysiskt och psykiskt, hitta mitt tempo, harmonin och såklart träning och kost! Inga onda ryggar eller  sårade hjärtan... FOKUS på barnen och nära och kära som får mig att blomma... :) 

Stolt för sina nya dojjor och redo för förskolan!

Själv har jag sett ut som lutande tornet i pisa och har till viss del motionerat, men känner mig allt annat än i form. Mitt mål har varit såklart att bli smärtfri och på torsdag börjar jag med sjukgymnastiken, men huuaa "sjuk" gymnastik hur kul låter det? men får sätta som mål beach 2013 åtminstone komma i någorlunda form och titta mig själv i spegeln och tänka oki.. ;) jag är inte så sned längre iaf. alltid något... så tills benet blir helt bra får det bli väl bli sjukgymnastik och PW... för det är ju faktiskt bra! Både för hälsan skull och för själens... För sedan så var det ju det här med balans... Jag tror friska höstpromenader är ett steg i rätt riktning då! Jag gör som mina killar och kör min stil...  Osses nya pjuck... finfina!! 

Det är minst sagt svårt att veta ibland...

Det är minst sagt svårt att veta ibland... veta vad som är bäst? rätt? vad man ska tro? skilja sakligt från känslan... förbryllad... Ett hopp finns trots allt och utan att verka självisk finns det ett behov av att bara vara jag... andas... och hämta energi ! Bollar tankarna fram och tillbaka... men blir ju inte klokare... 

... Som vanligt när det gäller mig, men jag har nog omvärderat saker och ting den senaste tiden och jag vet att jag klarar mig själv, har nära och kära runtom mig och jag tänker inte ge upp det som är viktigt för mig... harmoni och balans...balans ett nytt ord för mig  att ta till vara på! Jag försöker hitta min takt och leva i nuet! Se saker för vad det är... Sedan får vi se vart det leder mig... 

Foto: Nina Navin... Min fina kille.. <3 

Började helgen med att lillen blev krasslig och avslutar med att min stora lilla kille också insjuknat... tur i oturen att jag är sjukskriven... Lite lek och mys blev det av i helgen iaf. 

Mysfrulle med min J...

Mysfrulle med min J... på senaste tiden har vi pratat timmar i telefonen precis som förr, saknat det! Saknat henne. Hon är en del av vem jag är då vi "blivit" vuxna tillsammans,  hon är en del av min familj hon är mina pojkars familj och nu vilken dag som helst ska hon och hennes N få en liten tjej. Hon har ju redan en pojke som blir nio år och nu blir det en liten ny tjejkusin till mina killar!! Så roligt... och mysigt att få träffa henne och bara umgås lite... energi!

Jag trotsade mitt onda ben och vi promenixade en promenad... vidare till att hämta upp en "frisk" liten O på förskolan, men de var osäkra då han varit lite taskig i kistan. Men inga spår av det nu... som tur är! O och jag promenixade vidare och när man går med honom krävs det tålamod, han stannar tvärt, titt som tätt och ska titta och utforska allt, han är en jäkel på att räkna! Det är så roligt att se att han börja forma sig till en liten pojke istället för det där "bebis"aktiga... han pratar, frågar, uttrycker sina tankar och funderingar... det blir nog folk av han med. 

Det känns som någon stormig höstvind ryckte tag i mig och skakade om allt inom mig... det börjar lägga sig och det känns lite som om det är lugnet efter stormen... tänker ta tillvara på lugnet och lägga min energi och mina tankar på det som får mig att må bra! 

min lilla plutt som räknar alla löv i träden... 

Fina söta J... snart en tvåbarnsmamma! <3 

Det är den känslan jag ska gå på inte rädslan att förlora den...

Foto: Nina Navin... http://500px.com/navinnina

Alla har väl svackor titt som tätt och likaså jag. Jag får ofta höra att jag är stark, vad det nu är? 

Men ibland tänker jag för mycket, kanske känner för mycket, och då slår jag oftast det mot mig själv, nästan  som om att jag straffar ut mig själv av någon anledning, inget jag vill göra men jag blir helt enkelt osäker... 

Duger jag? Är jag verkligen älskvärd? 

Jag är expert också på att  projicera mina känslor, och det tär vill jag lova! Så en fet örfil till mig och en hård spark i baken... För jag vill verkligen inte förlora någon som jag känner så otroligt mycket för, någon jag verkligen älskar och uppskattar fullständigt! Jag kan inte skydda mig själv från att bli sårad igen, jag kan inte vara på ett visst sätt för att bli älskad, jag är den jag är och jag kan bara vara mig själv... och ja! jag är känslig men jag är stark på mitt sätt. Jag är sann mot mig själv och jag är så himla otroligt kär, och för mig att riva alla murar och bara känna den lyckan är stort! Det är den känslan, lyckan jag ska gå på och inte rädslan att förlora den... som sagt... man kan inte hjälpa/rå på sina känslor, det som är menat att vara blir! 

Men nu när stormen är över så är jag så glad och tacksam över att jag har mina fina vänner, som finns där, och lyssnar,  samtidigt som de ruskar vett i mitt förstånd och ger mig en kick i baken och får mig att tänka klart! Kärlek är det tycker jag...

Min lilla konstnär... 

Tid tillsammans... 

Trotsmonster <3 

Min Nina älskar ju att ta kort... bra på det är hon också! 

Jag har haft en så mysig helg med min fina N och mina fina barn, den ena är tre och dock ett litet monster just nu, men det gör bara att jag vet att jag lever haha...  herre min ge som jag brukar säga... Jag tycker också att jag fick ett bra avslut på helgen och nu är det blicka framåt som gäller... Sortera och fokusera! 

Jag ville bara konstatera att efter regn kommer faktiskt nästan alltid sol!

Jag ville bara konstatera att efter regn kommer faktiskt nästan alltid sol! 
Jag vill även slå ett slag för vänskap... <3 Jag har fina vänner som jag älskar till döds!
 Sen ett ord som ligger mig nära hjärtat är FOKUS... 

Några ledord på vägen... 

Summan av det hela...  

hellre en trasig rygg en ett trasigt hjärta kanske.

Sömnlösa natt kan fara och flyga... skulle vilja spola fram tiden eller tillbaka för just nu vill jag helst bara pausa... Inte att rekommendera är att äta starka värktabletter och sluta tvärt och tro att allt ska bli bra... absintens kanske... 
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Fragor-och-svar/Hitta-fragor-svar/Beroende/Lakemedel/Hur-lang-abstiens-nar-man-slutar-helt-med-Citodon/

Jag har varit skeptisk från början till att äta piller... men vad har jag valt på pest eller kolera? Just nu verkar jag både fått pest och kolera :( Skönt att ryggen/ benet blivit bättre, men just nu värker hela mitt hjärta och jag vet inte vad som är värst? hellre en trasig rygg en ett trasigt hjärta kanske. 

Som en jättevarm kram som man inte kan slita sig ur...

Utan att vara alltför personlig så är det en jävligt blåsig , gråmulen och regnig dag! 
Vädret symboliserar nog mitt inre just nu också... Det har varit en hel del åsknedslag i mitt hjärta vilket ärrat mig mer än vad jag vill medge.
 Plötsligt från ingenstans blåser det upp till storm och känslorna svajar! Vill gärna greppa tag i något då men vad gör jag istället... Släpper taget! blir rädd för åskan och blixten och drar mig tillbaka,gömmer mig... i samma stund som jag släpper taget... ångrar jag mig, men är det försent då? Att greppa sig kvar... kanske behöver jag någon som håller fast mig? I vått och torrt, i regn och rusk... inte blir skrämd av min rädsla, mitt ärrade jag, min osäkerhet!! För när solen skiner är allt så underbart... Hoppas såå att inte den här stormen  sliter sönder allt... utan att den drar snabbt förbi och att solen börjar skina igen... Som en jättevarm kram som man inte kan slita sig ur... där man vill stanna för evigt!! För som jag älskar nu har jag aldrig älskat förut!! Men man kan inte styra över vädret och förhoppningsvis så blir det som är menat att vara till det bästa!!!

År kan gå men vänskapen består...

År kan gå men vänskapen består... Vi ses, pratar, skrattar... umgås... det kan dröja år dock mellan gångerna, fast även om tiden går och livet rusar fram är det som tiden stannar upp en sekund när vi ses... 
Vi lever olika liv men ändå lika!  vi bär minnen, erfarenheter tillsammans och vi har våra barn... humor! :) En mysig dag helt enkelt!! 

S med lilla M.. en matglad kille... :) så bebisgosig...

smälter <3 

Älskar ju bebisar överlag men M har det lilla extra... fattar inte att mina pojkar blivit så stora...känns ju som igår mina pluttar var såhär små och gosiga! 

vissa är sniglar och andra leoparder, det handlar om att hitta sitt eget tempo!

Det här med att vara sjukskriven...inte min grej ju! Vet inte hur jag ska få dagarna att gå? Än så länge har jag har fortfarande ont och såret är och har varit väldigt infekterat den senaste veckan.Nu ser det bara konstigt ut som om det är jättesvullet och buktar ut, men jag ska till sjukhuset på onsdag, jag får se om de kan ta bort klamrarna då. 

Jag har väldigt mycket tid till mig själv iof. och det är jag ju inte van vid, men när man har tvättat, städat, promenixat, läst lite, tittat på såporna så är det svårt att sysselsätta sig själv... Tid att tänka på kanske men det är väl inte vad jag behöver göra.Jag är otroligt rastlös i mig själv, ängslig fast till ytan nog ganska lugn. 
Jag har alltid bearbetat saker och ting om nätterna i mina drömmar, detta gör jag tydligen fortfarande, i natt hade jag tydligen enligt S gormat om att jag inte kunde andas. Andas är ett viktigt för mig, för alla såklart men i jobbiga stunder...jag minns vid ett tillfälle då jag behövde påminnas då S klappa på mig varsamt och med en lugnande röst sa ANDAS... <3 

Det är det mycket man behöver påminna sig själv om och som alla andra har jag brister.... ganska många dessutom :p

Att jag är rastlös i själen kan ju vara en, likaså min ängslan/oro, min osäkerhet... "flummig" disträ kan ju också vara till en nackdel.Tankspridd och analyserande är väl inte alltid heller till min fördel... Ja listan kan göras lång! Fastän jag tycker det är viktigt att vara självreflekterade, se sig i spegeln och försöka göra saker och ting annorlunda... om det nu behövs! Som sagt ingen är perfekt men jag önskar ibland att  min självkänsla kunde få vara lite mer i positiv bemärkelse:) men den dagen kommer nog! Jag vill bara kunna slappna av och se ljust på framtiden, jag har mina drömmar och kanske några av drömmarna slår in, vem vet?
Med tanke på självkänsla så var jag med A i kyrkan i dag, jag har anmält honom till en barngrupp där han under hösten/vintern kommer kunna få delta i ett program tillsammans med andra barn i liknande situation. Där bearbetar dem känslor och tankar för  barn till en förälder/anhörig med missbruk. Han själv är väldigt negativ och han är sluten kring att prata om det men när vi hade gått därifrån kändes han ändå nyfiken och mer positiv. Jag hoppas det kan vara något som kan hjälpa honom att tackla saker och ting. 

Det var en klok kvinna som sa till mig en gång: 
"Vi är lite som djur... vissa är sniglar och andra leoparder, det handlar om att hitta sitt eget tempo" Jag har citerat henne förut men jag tycker alltid det är tänkvärt! 

Fredagsmys vid badet...

Här är min fina N, hon är en sådan duktig fotograf, jag är dock den sämsta modellen :P men det är så roligt att få följa med henne i hennes stora intresse som till viss del är mitt med men att se henne utvecklas... jag har mycket att lära av henne <3  

Kvalitétid med barnen.... 

En regnbåge... jag antar att det bara är till att önska sig!! 

Så sicken tur jag har ändå...

Jag har betydligt mindre ont idag än igår, likförbannat en hel del ont i benet samt ett infekterat sår som är lagom nasty... Men jag fick kuckelemuck av doktorn så hoppas det gör susen, jag pratade med min ortoped i dag och han lugnade mig en aning med att man kan känna av ischias till och från efter en operation så han tyckte inte jag skulle oroa mig än över den saken.Jag vill att allt som har med smärta att göra försvinner för jag är väldigt trött på´t! 
Lika trött som jag är att argumentera och försvara något som jag idag ser som en självklarhet, nämligen att mina barn ska ha/få en trygg och lycklig barndom.Det är inte alltid lätt att vara klarsynt och veta vad som är rätt eller fel, rådet jag fått är att gå på min magkänsla... Självklart lägga "min/vår"  konflikt åt sidan och se till vad som är bäst för barnen och med det gjort har jag en stark känsla av vad som är det bästa för mina barn... Barnen behöver kontinuitet och stabilitet och återigen tonvis med trygghet och kärlek... Det måste finnas utrymme för sorg... Barn har svårt att sätta ord på känslor men måste få utlopp för dom... Jag som mamma måste tacklas med det då känsloutbrotten är ett faktum. Men jag är glad att dessa utbrotten kommer för man måste få ur sig skiten... så ut med det! 

Lillhjärtat, världens keligaste....

storhjärtat världens klokaste...

Vidare till något mer positiv, igår var det 15 månader sedan jag och S slog slag i saken och bestämde oss för att satsa på oss... och med det sagt så vill jag bara säga att han är min stora kärlek här i livet och jag njuter av varje sekund vi haft/har och förhoppningsvis kommer att få i framtiden tillsammans. En resa som haft sina motgångar men som vi lyckats ta oss förbi. Vi har byggt en plattform från grunden att stå på och förhoppningsvis något som håller i vått och torrt! Så sicken tur jag har ändå... :) Han finns inte bara där för mig utan beundransvärt där för mina pojkar... så turen är inte bara min utan även deras och hans lilla underbara X som förgyller vår tillvaro titt som tätt! 

Mitt lilla bord med min älskade familj... 3 plus 2 blir 5 <3 

Älskade S... världens finaste!

Jag var även en sväng till jobbet idag, det var så roligt att träffa kollegorna och alla söta gulliga barn... hoppas denna sjukskrivning går fort så jag snabbt kan komma tillbaka... till dess får jag fortsätta vila till en början, inga fler infektioner men snart börja träna, läsa böcker och bara ta och vara lite... det svåraste uppdraget för mig men jag tror jag kommer fixa det! ;) 

Såhär det...

Såhär det... Oavsett vad så älskar jag mina barn! Jag kämpar för killarna och det  viktiga är deras välmående och trygghet... Det var inte jag som lämnade honom, Tvärtom! 

Det var han som lovade men svek, inte jag! OM och om igen…

Jag ville faktiskt hjälpa honom och jag försökte bra länge… HAN fick mig att hoppas, men med tiden dog hoppet och kvar var jag i en verklighet där två små pojkar behövde mig mer än någonsin, vart var han då?

Med alla lögner, svek och sår, vem är han att kräva? Jag gör vad jag kan för att hans barn ska få en lycklig, fin och trygg uppväxt. Men att få honom,att förstå det verkar omöjligt.

Jag vill honom väl, men jag gör nu allt jag kan för att skydda mina barn… Skydda dem från hans svek och lögner.  Jag vill att dem ska kunna lita på vuxna och känna tillit och förtroende för folk i deras närhet.

Visst att mina pojkar förtjänar en pappa, men han har inte gjort sig förtjänt av att vara den pappan!

Hoppas den dagen kommer när han gjort sig förtjänt av att vara den pappan de förtjänar, en pappa som finns där för dem! Som ger killarna trygghet och kärlek. En pappa som ser dem och vad de behöver! En pappa de kan lita på och som motsvarar deras förväntningar…

En dag kanske han är där men vägen dit är lång och dit finns inga genvägar!!