Som en jättevarm kram som man inte kan slita sig ur...

Utan att vara alltför personlig så är det en jävligt blåsig , gråmulen och regnig dag! 
Vädret symboliserar nog mitt inre just nu också... Det har varit en hel del åsknedslag i mitt hjärta vilket ärrat mig mer än vad jag vill medge.
 Plötsligt från ingenstans blåser det upp till storm och känslorna svajar! Vill gärna greppa tag i något då men vad gör jag istället... Släpper taget! blir rädd för åskan och blixten och drar mig tillbaka,gömmer mig... i samma stund som jag släpper taget... ångrar jag mig, men är det försent då? Att greppa sig kvar... kanske behöver jag någon som håller fast mig? I vått och torrt, i regn och rusk... inte blir skrämd av min rädsla, mitt ärrade jag, min osäkerhet!! För när solen skiner är allt så underbart... Hoppas såå att inte den här stormen  sliter sönder allt... utan att den drar snabbt förbi och att solen börjar skina igen... Som en jättevarm kram som man inte kan slita sig ur... där man vill stanna för evigt!! För som jag älskar nu har jag aldrig älskat förut!! Men man kan inte styra över vädret och förhoppningsvis så blir det som är menat att vara till det bästa!!!