Barn är inte, de blir!!!

Till min O... älskar dig mest av allt!!

Barn är inte, de blir!

Vi skapar förutsättningarna för att barnet ska lyckas, men om barnet OM och OM igen misslyckas, vem bär då ansvaret? Barnet? Föräldern? Förskolan?

Jag som mamma känner ett stort självklart ansvar att mitt barn inte misslyckas, jag är tydlig och försöker se vart förutsättningarna och behoven finns… Gränssättning är en av bitarna vi jobbar med. Hemma har vi inga problem, det kan vara syskonbråk som mestadels handlar om RET. Mina barn slåss aldrig.  Ret är iof. jobbigt nog men det hör till syskonkärlek, jag har själv en bror :)

 

Men vad kan jag göra när mitt barn är på förskolan?  Samtalen kommer minst en gång i veckan och skulden faller på mitt barn. Även om det tycks vara en grupp där behoven är många. Situationer uppstår där vuxennärvaron ropar med sin frånvaro. När Barnets namn blir det som klingar negativt i allas öron… det är säkert han? Han hade nog avsikt att…? Mobbare? Det är han fastän han inte ens är där… Är dags att söka hjälp på Prima då? Fastän att ja inte är övertygande om att det finns en diagnos att skylla på… Mitt barn är väldigt intensiv och energisk… Han är alltid glad! Alltid steget före… Det är ofta ett Oj! Jag råkade… Han har svårt att veta hur han ska ta sig in i en lek och han har svårt att veta när han ska sluta vara en tiger. Han är jätteduktig på rollekar, han älskar djur! Han är superbäst på att bygga! Han är inte aggressiv eller arg… han är inte impulsiv, han kan sitta i timmar själv i sitt rum och leka med sina djur, lägga pussel eller titta på film. Han är världens gosigaste och säger alltid: Mamma! Du är fin, söt och gullig…

 

Känner lite olust i magen…

Älskade unge <3

Nytt år då...

 

 Alltså helt galet egentligen vad tiden rusar iväg. Ändå har jag en knäpp att försöka blicka framåt, för att mildra stress och skit som är här och nu.
Tänkte mig sammanfatta 2013 med att nämna det som varit botten och toppen ...
Botten måste ju vara att min otroligt bästa, älskade och fina mormor gick bort, Mitt ryggonda som resulterade i en omoperation. Det som har varit toppen är min och S förlovning, att M kom tillbaka för att jobba på Dalstugan, alla fina mysiga stunder med S och barnen, men främst vår Ölandsvecka.
Mina förhoppningar om 2014 är ändå att alla nära och kära får ha hälsan i behåll. Att jag och S kommer ännu närmare och fortsätter vår resa tillsammans. Att harmoni är något som får inta plats i mitt liv! Det har varit många år med jobbiga hinder, jag tänker ändå försöka njuta mer av vara här och nu, för vad vet vi om morgondagen? Vi har ändå mål att längta till och det ska man ha tycker jag. Det är nämligen så att jag tänker följa min intention om vad som är vägen att gå, det blir sällan så man tänkt... men så länge jag har mina killar vet jag vad det är som är viktigt... att de har det bra! Mår pojkarna bra så mår jag bra... :)