att bitarna faller på plats och att det blir lite lugn och ro!

MR... fy vilken pina att ligga helt stilla på en stenhård brits i 30 minuter, men nu är det gjort och hoppas svaren kommer med positiva besked om en vecka när jag ska till läkaren. (dock tveksam då det gör ont ont ont) Jag har trots det fått en energi över mig som jag saknade för några veckor sedan så hur en resultatet blir så får jag ta det med sans och göra det bästa utav det! 


Värre är att min  stora plutt har dessvärre åkt på någon äcklig kräksjukbasilusk av värsta sorten... hoppas ju på att det är hans vanliga reaktion på feber, men risken är väl att jag och O samt S snart ligger och kräkar med... urrrrk! 

Urrk är även andra saker som jag börjar bli jäkligt less på, ska det aldrig ta slut???? 

Det är som en paragraf på mitt liv som skulle vara skönt att deleta. OM inte, att det bara kunde bli "normalt" och bli en del i meningen och kännas naturligt i sammanhanget. Just nu känns det som om jag slåss för något som är självklart men ändå inte... ja, väldigt komplext helt enkelt! A har börjat i en stödgrupp nu åtminstone vilken han själv till en början var väldigt anti mot, men som han nu är väldigt positiv till...  Där har även jag fått ett möte som var/är väldigt betydelsefullt... nästan som ett "aha" moment. 

Vidare till mer lustfyllda saker...  Fina J och N har ju fått sin lilla tjej, så har fått äran att bebisgosat med pojkarnas lilla kusin, hon är helt underbart söt och suget efter smått går ju faktiskt inte att undvika, även om jag kanske är färdig med sånt så drömma kan man ju få göra... I brist på eget smått får man låna andras! det fungerar ju ganska bra det med. 

Och med tanke på det så tänker jag hastigt och lustigt på kärlek, tänk att jag håller min S så kär, finns ingen annan som får mig känna som han får mig att känna... Även om alla sagor har sina upp och nergångar, många hinder på vägen och många tankar om framtiden... ingenting är självklart uppenbarligen för mig men han är trots allt utan tvekan mitt livs kärlek och jag hoppas så att han vet om det! 
Sedan är det som BLIR menat att vara...tiden får utvisa helt enkelt, eller inte enkelt men så är det!
 Men jag tycker det ändå är så himla fint att känna den starka känslan för någon annan... Jag har aldrig haft den för någon annan. 
Jag blir alldeles varm och lycklig, saknar honom när han inte är här... längtar alltid efter nästa gång vi ses. Oavsett vad jag är/gör är han alltid med mig i tanken... och känner mig alltid så tacksam när tanken slår mig  att han är min! Han är den första jag tänker på när jag vaknar och den sista innan jag somnar...  och därimellan ja... mest hela tiden. Han är han med det stora H:t... vad som en händer! älskar jag honom så innerligt <3