Finns liksom inga andra alternativ.

Höstlov och höstrusk... fast att ha barnen hemma är ju så mysigt! Uppskattar det mer än någonsin! Efter A sjukhusvistelse och en helg med kompishäng och biomys så tyckte jag att måndagens höstruggiga väder kom lite på sin plats...
 A har haft sin kusin T här och gud som vi älskar henne allihopa. De har hängt ihop och varit så nära redan från första stund, så lite lunch på restaurang, bak och annat bus är ju faktiskt bara myspys! 

Det har varit mycket motvind under de senaste åren... Rollen som mamma har varit svår, jag har tvekat, funderat vad som är rätt och vad som är fel... 
Ibland har hoppet kommit om att deras pappa kanske kan vara en del i deras liv... hoppet har ofta slocknat snabbt! Nu har det kommit till en punkt då min tvekan är klar, jag vet vad som är det bästa... det rätta att göra. Att bli pappa är inget svårt men att vara pappa är en helt annan femma... mina barn förtjänar en pappa men han har inte gjort sig förtjänt av att vara den pappan. 
Det är så så jävla svårt, tufft... jag bli ledsen samtidigt som jag mest blir arg! Visst kanske det kan skada att växa upp utan pappa, en saknad...men att bli sviken om och om igen...  att ha en pappa som ständigt sviker och kommer och går tror jag är mer skadligt.

T och A <3 

Guldklimparna <3 

Jag är väl lite hooked på ordspråk och citat... 

men finns många  kloka citat att lägga en tanke vid:

"En längtan efter framtiden är en längtan att undfly nuet."

"Hela livet kommer vi att umgås med oss själva, varför inte göra detta umgänge så trivsamt som möjligt?" 

"Utan tvivel är man ju inte klok!"

 Jag gör mitt allt för att se till mina pojkars bästa! Jag kämpar, ser dem! Jag försöker ha ett ömsint kärleksfullt förhållningssätt men även där regler och gränssättning är ett måste... Men med nära och kära så hoppas jag att jag fixar det. Finns liksom inga andra alternativ.