nöjd och tacksam för det man har i livet

Vad ska man säga? Om jag ändå kunde hjälpa... kanske gå tillbaka i tiden, förstå! Hur skulle jag kunna göra det? Någonstans visste jag, väntade på... och denna gång var jag inte lika lättmanipulerad som vanligt... Min tanke var att se resultaten och hålla han kort, med påtryckning från honom om hur bra allting var och hur annorlunda det var denna gång släppte jag till några timmar i månaden, inte för hans skull utan för barnens. Några timmar gör ingen skillnad om de skulle försvinna... ingen jätteförändring i barnens vardagsrutiner och liv. Men saknaden av pappa är dock ändå stor. Hur möter man en sjuåring i frågor om varför? jag vill träffa min pappa, när? När pappa ännu en gång sviker och försvinner... Och för varje gång han faller tillbaka slår det hårdare och hårdare... Finns det någon tröst då?
Tankar och känslor rivs upp och minnen såklart, så himla tragiskt och sorgligt att se någon skada sig själv så hårt på detta sätt... med distans och andra perspektiv så känns han i dag så främmande... det var inte han jag träffade för 15 år sen, inte han jag valde att skaffa barn med, för han är borta och kommer nog aldrig mer tillbaka... det är ett konstaterande som har tagit mig tid att inse, men som jag accepterat sedan en lång tid till baka. 
 Stunder som denna får mig att tänka på vad som är viktigt för mig och vad som är viktigt i livet...

Det handlar ju om att vara nöjd och tacksam för det man har i livet....och vara tillfreds med det. Jag kan inte lägga mer energi på det jag inte kan hjälpa eller göra något åt. Mina barn och mina nära och kära är det som all min energi ska gå åt... och inte minst att vara glad i mig själv! ska följa mitt hjärta och låta det som är menat att vara bli... sedan göra det bästa jag kan för att vara en bra människa!