själv i mörkret

Det absolut bästa jag vet är helgerna, då min fina N kommer och hänger med oss om fredagarna, absolut den finaste vännen som känner, vet allt, och finns där... följt av att S kommer hit med hans underbart härliga son. När vi alla är tillsammans känns det som så lustfyllt, mysigt och kärleksfullt och jag är så otroligt tacksam för varje dag,timme,minut och sekund vi har tillsammans. Vad vore livet utan det?

Det är med en stor sorg i hjärtat att barnens pappa fallit tillbaka, han faller hårdare och hårdare för varje gång och det är med så mycket blandande känslor jag tacklar det... men jag är inte av sten och ledsen och påverkad blir jag. Jag blir så arg!! Hur kunde det bli såhär? Så många år av mitt liv levde jag tillsammans med en människa som idag är helt främmande... HAN är helt borta och kvar är bara en otroligt liten,svag, ensam, rädd och sjuk människa... som känns utom all hjälp... rädslan av att jag ska få "samtalet" finns som en oro inom mig samtidigt som jag vet att jag måste hålla mig stark... Jag är arg och besviken... jag är ledsen för att mina barns pappa är han!! Vill ju att dem ska både sin mamma och pappa, men det är försent... Killarna har mig och jag är glad att dem har så många andra runt om...All kärlek till er och ni vet vilka ni är!!  Blandade känslor...

"Den som  för andra bakom ljuset, famlar snart själv i mörkret"