Han älskar det..

För första gången har Oskar börjat visa ett intresse och en vilja att gå till förskolan, han trivs med de andra barnen och med fröknarna... Han frågar mig: Mamma, fröknarna och kompisarna? Och det gör mig så lättad, min lilla vilde... 

Oskar älskar djur, han älskar att bygga...

Men däremot var det en annan pappa som frågade idag: Din sambo vad jobbar han med? Jag blev lite ställd... vad svarar jag... Alltså jag är ensamstående och har barnen på heltid. Han fortsatte: Ja det där förstår jag inte att man som pappa inte vill vara en del i sitt barns liv... Men han träffar barnen? 

 

Barnens pappa har sedan en tid tillbaka fått träffa barnen varannan söndag några timmar, men vad är det? 

Det är mycket runt omkring och med det förflutna som är, är det mitt ansvar att se till barnens bästa... vad är rätt och vad är fel är inte alltid så svart eller vitt som jag skulle önska. Jag har ett ansvar, jag vill skydda mina barn från att bli svikna och sårade. Jag försöker skapa en trygg, stabil och pålitlig miljö runt omkring dem. När han kommer och går och med det förflutna han bär på, försvårar det många gånger min uppgift,då barnens tillvaro rivs upp om och om igen. Han kommer och de bygger upp förhoppningar, de saknar och vet inte riktigt hur de ska känna och förhålla sig, och rätt som det är så försvinner han och då dör hoppet och vi får börja om på nytt igen utan pappa. Det är så det har varit hittills. Det är klart att mina förhoppningar är att de ska ha sin pappa och att han ska må bra och finnas där, men han har en lång väg tillbaka. Hursomhelst så har jag fortfarande svårt att veta hur jag ska förhålla mig, bemöta omgivningen... barnen.  

Något inom mig säger  STOP! Men jag vill ändå inte tro att jag alltid har rätt,  man kan ju ha fel och människor förtjänar  nya chanser, frågan är hur många? Kan man förändras? Hur mycket ska krävas i så fall för att göra det... Hur många chanser ska man vara villig att ge... Men nu handlar det inte om mig utan om mina barns rättigheter... vem är jag att sluta ge chanserna... Men jag kan sätta förutsättningarna och ramarna och tanka dem med kärlek, trygghet och vettiga värderingar, skapa deras inre självkänsla till att känna sig älskade...