Min lilla älskling är extremt mammig och har en personlighet som som är rent av explosiv... han är så glad o go när han är på humöret att vara det... men dock lika intensiv och uppslukande när han har det humöret till. Han är världens finaste oavsett och min kärlek till honom är villkorslös, men i stunden som ensamstående så är det bara för mycket ibland. Jag vet att det är hårt att säga det men ibland känner jag att jag inte orkar! Är helt slut och ledsen, vill bara min lillas bästa men känner mig så otroligt otillräcklig och uppgiven... I hans värld är det jag och han och inga andra, det är han som håller i fjärrkontrollen och styr... så ovetande om hur detta påverkar alla i hans omgivning. Min roll som mamma är att tampas med dessa konflikter och det känns som ett mindre världskrig här hemma ibland... så mycket vilja i en sådan liten kropp, men jag tänker vinna den här striden, med kärlek och tålamod och vettiga värderingar... han ska lära sig och det kommer han att göra!!! Som min vän skrev... JUST BREATHE!!
 |
| Helt slut... mammas hjärta! |
 |
| Ensam är inte stark... |
 |
| Dricka lite te försöka slappna av, lite musik och se till att detta år ska fan bli ett år som blir bättre än det förra! |
Man måste få erkänna för sig själv ibland att allt e jobbigt. Barnen är det finaste man har och man vill ge dom det allra bästa. Det är inte alltid rätt att räcka till.
SvaraRaderaMin Liam har ju adhd och autism-diagnos så varje dag är mer eller mindre en prövning. Han får utbrott, slåss och styr familjen. Trots att man älskar honom oändlig mkt så är vissa dar otroligt tuffa. Jag delar som tur är ansvaret med Erik.
Jag beundrar dig och alla andra ensamstående mammor. Ni gör ett fantastiskt jobb. Dina barn har tur som har just DIG till mamma!
Kram Jessica Sikström (tidigare Hansson)
Tack så mkt Jessica, värmer att höra! Är övertygad om att ni gör ett toppenjobb och ni har 3 otroligt fina välskapta söta barn... Alla barn människor är unika, er lilla Liam är den han är och min lilla Osse oxå... Men som du säger, man vill sina barns bästa och för vissa krävs det lite mer av omgivningen för att det ska fungera... Man kan inte alltid finnas där för att skydda "dem" och ibland de runt om som du säger mot slag o sånt som deras impulser gör... Man orkar inte alltid sätta gränserna eller vara den trötta arga mamman... Men det är oku, ett accepterande kommer man nog väldigt långt med :) många kramar /viktoria
SvaraRadera