En dag i taget...

En dag i taget sägar man och det är just det jag gör nu. Som ett brev på posten blev O dessutom sjuk i halsfluss för att testa min förmåga att vara ensam hemma i det läge jag  hamnat i. Ryck i ögat har jag konstant, som en påminnelse av att jag inte är där än... Det är en lång väg att gå, men jag har tagit första stegen och jag är målmedveten om att detta ska bli bra. Processen har börjat och jag känner redan att jag kan reflektera se saker med lite andra ögon, medveten om att det inte kommer att vara lätt samt att jobbet ligger hos mig. Nu handlar det om att möta mina rädslor och jag har en aning om varifrån det kommer. PTSD... Vid min första förlossning utsattes jag för ett trauma på sitt sätt då det blev väldiga komplikationer... i tre år vaknade jag i panik för att titta så att A andades. därefter har motgångarna varit många... dessförinnan var inte saker och ting helt enkla heller. Nu när lugnet är... så finner sig katastrofkänslan där, vad kommer härnäst? Svårt att förstå känslan om man inte haft den, men ni som varit där vet...