Jag gillar annorlunda...

Började dagen med ett utvecklingssamtal med A och hans lärare. Hon har ringt hem ett par gånger och igår hade jag ett argt mail i inkorgen. Han hade tydligen förstört arbetsron och han "lyder inte henne" alla andra barn i klassen tycker tydligen han är jobbig, och tänk när de går hem och berättar för sina föräldrar hur jobbig han är... VAD gör han då? Som exempel kan han ta matteklossarna och typ nysa ut dom från näsan... sedan så hade han även retats lite med någon annan pojke... men ska ju till att han hade klösmärken från honom för inte sålänge sedan. Men annars var det bra... han ritar ju så himla fint och har fantasi som jag vet inte vad... Men att koncentrera sig är nog inte hans starka sida, hur kommer det sig att du gör så här då A? Hans svar var att när jag räcker upp handen så kommer inte du och hjälper mig fastän jag räcker upp handen så går du till andra före även om jag hållt upp längre. Tills sist orkar inte min arm hålla upp längre...
 Vet inte vad jag ska säga, jag vill inte försvara ett dåligt beteende men lite kan jag tycka att barn är barn... och ibland kanske man som lärare/pedagog kan titta på sig själv och sina metoder och vilken undervisning man har... kanske inte alla passar in i normen och den miljö som är, kan man göra annorlunda då? Eller är det dömt att barnen ska misslyckas om de går lite sin egen väg istället för att följa normen  om hur en "duktig" elev ska vara... nämligen tyst och medgörlig ;) Jag kanske ska gå till skolan iaf. och göra lite nytta... är ju trots allt lärare. Fast inte en lärare enligt normen, jag gillar annorlunda och jag tycker det är viktigt att man ser alla barn, det är aldrig barnen det är fel på utan oss som jobbar eller de metoder vi använder eller för stora klasser i en lite opedagogisk tråkig miljö. Det var just det som gjorde och gör att jag väljer förskolan i dagsläget, pedagogiken, barnperspektivet och miljön! Mer av sånt i skolan skulle nog göra susen tror jag.

Som mamma älskar man sina barn oändligt mycket såklart, det är svårt att veta vad som är rätt och vad som är fel i barnuppfostran... Jag vill inte bana vägen för mina barn utan jag vill vara den som de kan falla tillbaka på. Jag lever efter mina egna värderingar om vad jag tror är det rätta, jag är lyhörd och försöker vara en bra förebild och göra rätt val och hela tiden se till deras bästa!

 

Ett fint citat från en klok kvinna: